Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två kapitel till »Gullivers resor». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
PER HALLSTRÖM
min eftertanke och satte den på svårt
prof, innan jag fick den naturliga
förklaringen färdig. Jag måste ta litet tid i
anspråk och kanhända synas omständlig för
att göra mig riktigt förstådd.
Som jag redan berättat, var
invånarnas kroppslängd jämnt en tolftedel af vår
egen. Måttet på de resligaste af dem
höll sig således omkring sex tum. När
det hos männen undantagsvis nådde eller
öfversteg denna siffra, ansågs
innehafvaren vara af naturen särskildt utmärkt, och
det kunde hända, att detta icke undgick
honom själf. Voro nu hans förmögenhet
och samhällsställning sådana, att de
gynnade en öfverlägsen syn på tillvaron, kan
ingenting ge ett begrepp om den stolta
och nätta värdighet, som blef följden.
Det var en lust att iakttaga den, och
jag kunde godt göra det, om jag lade
ned hufvudet på marken. Kanske
öfver-träffades den dock af intresset att
bevittna, hur de särskildt småvuxna i samma
öfverordnade ställning buro sig åt. Med
rätade ryggar och lyftade hakor spände
de örnblickar i den de talade med,
liksom trotsande hvem som helst att våga
en tanke på annat, än att de voro af
behaglig medelstorlek.
Allas rörelser voro emellertid för mig, i
naturligt förhållande till längden, så
snabba, att det var svårt för blicken att följa
med. Ofta måste jag anlita reflexion
och tidigare erfarenhet för att förstå, hvad
som händt, när ett sinnestillstånd förbytts
i sin motsats genom något som alldeles
undgått min uppmärksamhet.
En herre på gatan, nyss grubblande
och tankediger eller olycklig till döden,
kunde plötsligt gå befriad och lätt,
beredd att famna hela sin värld i solskenet.
Det kunde bero på, att han led af snufva
och osedd af mig nyst eller snutit sig,
eller han kunde gå i hopplös förälskelse,
möta dess föremål och i ett leende få
löftet om evigheter af fröjd. En pojke kunde
höra upp midt i sin dans utmed
rännstenen och tjuta ur vidöppen mun, en
officer, nyss blomman af dödliga, kunde
vissna och krympa hop. Pojken hade
fått en örfil af slaktaren, som hört det
han icke skulle höra, nämligen, hvem
som ropat glåpordet, och officeren hade
icke blifvit igenkänd af sin öfverste.
Sådant tog mig ofta möda att räkna
ut, men det var grader af svårighet i
allt.
Så till exempel kunde äfven jag
bekvämt följa med, när en snål man
betalade räkningar, eller en fattig köpte skor,
när ett barn uppgaf en orättfången
leksak, en politiker erkände ett misstag,
eller en oskyldig blef fri inför rätten. Gällde
et åter att få bort en tiggare, att bedöma
en vän, som just lämnat sällskapet, att
bilda en allmän mening eller kurtisera en
värdshusflicka, att komma ur takdropp,
eller göra en god affär, då såg jag
hvarken händer eller fötter, för att icke tala
om de ärliga minerna. Det hela kunde
då på mig göra samma drömlika intryck,
som när man ser på bin och getingar i
en blomsterbädd. Man hör dem surra och
ser dem stå stilla, men förstår ej hur de
plötsligt kommit och plötsligt försvunnit,
hvarifrån, hvart eller hvarför.
Så småningom gick det upp för mig,
att dessa små varelsers verksamhet
betingade ett helt annat tidsbegrepp än
mitt eget.
Hvad detta ytterst är sammansatt af
vet jag icke, men sin takt har det fått
af våra handlingar och vårt lifsförlopp.
Lilliputarnas förhöll sig tydligen
därtill som timmen till dagen, ty oafsedt
storleken voro de oss lika. De lefde sitt
lif med samma ansträngning, samma
kloka eftertanke som vi, med lika häftiga
samvetsstrider och samma kamp mellan
lust och olust. Nu hade jag förklaring
på mycket, bland annat på en skenbart
stor skillnad mellan oss och dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
