Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två kapitel till »Gullivers resor». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
PER HALLSTRÖM
Damen i fråga var gift, men icke med
den hon var kär i, och det gjorde
fallet poetiskt. Deras ögonspel, omärkligt
för andra, blef mig nästan obehagligt
tydligt med sina långa brännande
hemligheter. Jag såg på hennes rodnad,
som rann fram öfver kinden ungefär med
samma fart som spilldt vin på en
bordduk, när hon själf blef medveten om,
hvad jag redan tröttnat på. Eljes
spelade hon förträffligt den oåtkomliga, som
bara ville dyrkas hopplöst. Det blef
rent af något sublimt i den stränghet,
hvarmed hon tillbakavisade honom en
morgon, då han ville tigga af henne en
ros, som hon plockat genom fönstret,
tydligen utan att veta, hvar hon skulle
göra af den. För mig var den stor som
ett kålfat, innehöll en hop dagg, sotn
jag var rädd att få öfver mig, och
därtill ett Jungfru-Mariehöns af otrefliga
proportioner. Mycket riktigt fick jag ur
den lutade blomman båda delarna öfver
mitt sänkta hufvud, medan kavaljeren
fick sin dusch af bara ord. Min var kall
nog i draget, och mitt ofrivilliga skrik
blef orsak till mycket, ty medan man
slår till ett klingande skratt, tappar man
lätt en ros för hvem som vill ta upp
den och går ut under drillar utan att
märka det. Jag blef förkyld och
kunde blott ofullständigt under de närmaste
veckorna höra liknande scener upprepas
— tiden blef mig mycket lång. För
dem var den snabb nog och vingad af
ett tilltagande rus, som icke tillät
samvetet komma till ordet, ehuru jag kunde
se detta hela tiden orörligt och värdigt
i villervallan, likt en högtidstalare, som
något stött stod och väntade på gehör
med en massa skrifvet i fickan. Vi
hostade och harklade ännu båda, när
lidelsen öfverraskade de älskande oförberedda.
Detta blef deras ursäkt, och den fingo
de att räcka långt, ja när omsider
samvetet helt artigt leddes upp till högsätet
och fick tystnad omkring sig, hade det
fått tillfälle att omarbeta sitt anförande ur
andra och högre synpunkter. Det åskade
nu om tvång och lögn som öfvervunna
fiender och drack sin lyckönskningsskål
i botten. Förställning måste dock ännu
iakttagas, och detta vållade i synnerhet
damen svåra lidanden och en del
trotsigt nöje. De förra lyckades han ofta
jaga på flykten genom att kalla henne
för ett litet luftväsen, höjdt öfver jordisk
tyngd och jordiskt allvar, och som hon
var under det vanliga måttet, knappt tio
gånger min längd, föll det henne lätt
att tro därpå. Jag såg, hvad denna
föreställning hade för inverkan på hennes
rörelser, hur hon upptäckte sin trollskhet
i den eller den ställningen och nästan
omedvetet gaf den da capo. Jag såg
mycket mer, trötta fåror i leendena,
hänsynslöshet, grymhet, glädje och glömska
af allt. Jag såg ömhet och godhet, som
genom sin varaktighet skulle ha varit
upplyftande, om icke märken af det andra
dröjt kvar som stormmolnen nederst på
klar kvällshimmel.
Det som var vackert och
vördnadsbjudande att iakttaga, det var när dessa
jättar voro fyllda af osjälfviskhet. Det
kunde för helt vanliga personer vara hela
timmar, fortfarande efter mitt ur. Men
det nedslog mig, att jag också pä
minuten kunde se, när jaget åter trädde fram
suveränt. Med det uttrycksfulla minspel,
som var dem eget, kunde detta göra ett
hemskt intryck, liksom hade rummet
förmörkats af en hotfull gäst.
Jag var en gång nära en dödsbädd.
Arbetet tog många dagar, och därunder
försummades mer än en af mina
måltider, men jag glömde nästan mina
umbäranden för det väldiga skådespelet.
Det tycktes mig, att när det förfärande
ljudet af storm och hafsbränning, som var
den döendes rossling, dog bort, och
anden, okroppslig äfven här, men ändock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
