Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två kapitel till »Gullivers resor». Af Per Hallström - Slutackord. Af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ KAPITEL TILL »GULLIVERS RESOR»
53
för mig större än annars, smälte in i
den stora rymden, det tycktes mig då
bland kväfda stämmor, som gåfvo suset
af en vajande skog, när orkanen hör upp,
att jag själf följde med den flyende och
nu förstod allt, Brobdignag, Lilliput,
min egen stackars kära värld. Jag led
som af en skymf af att känna mina
kroppsliga behof och kämpade tappert
för att hålla dem fjärran. Tystnaden,
stillheten, aldrig hela där ändå för mina
skarpa sinnen, blefvo mig genom
motsatsen till annars djupa och stora. Jag
stirrade upp mot ansiktena i dunklet och
hade velat ropa: bröder — om jag ej
varit rädd att störa.
Det gick stunder, och jag började
bli trött, men blygdes ännu mer
därför.
Då såg jag först en blick, så en
annan vända tillbaka till jorden, och jag
läste tankar i hvar. De kunde vara
olika, sorg, bekymmer, ängslan; hvar
och en kom mig att rysa till. Den sade:
jag, här är jag igen. Hvad är det som
har händt mig? Det kommer det ju dock
an på. Den kunde vara dold glädje :
nu får jag platsen i solen efter honom.
Den kunde vara förklädd och skamsen
brottslighet: hur mycket månne af
arfvet blir på min lott? Den kunde vara
en rätt oskyldig hvardagstanke: det är
tid att äta och hvila sig; man måste
hålla ihop. Den skrämde mig dock
alltid och gjorde min föda besk och
kväljande, när jag fick den. Och när jag
omedelbart efter vanan tog upp mitt ur
för att se, hur länge vi alltså varit fria
för det lilla och trånga, då hejdade jag
mig, just i det tårarna sprungo fram, i
leda inför hvad jag gjorde, i fasa för
hvad min iakttagelse skulle sagt mig.
SLUTACKORD
AF SIGRID ELMBLAD
Jag vill ej klaga för mitt lif,
fast lyckan gick förbi.
Jag vill ej bedja: Herre, gif
min bundna längtan fri!
Min sorg är som en älskad död,
den är så blek, så blid.
Ty, föddes den i bitter nöd,
den dog likväl i frid.
Så vill jag svepa den i ljus
och lägga den till ro
i mina drömmars tysta hus,
uppå en bår af tro,
och smycka den med rosenblad,
dem jag med tårar vätt,
och vara stilla, vara glad
att ingen mask den frätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
