Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. I. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
ANNA HAMILTON GEETE
af närmare bekanta ur Eisenachs och
grannskapets adelskretsar.
Hofvet i Weimar hade icke sändt
någon officiell representant till den helt och
hållet privata ceremonien, men en
oväntad stråle af kunglig nåd skulle icke dess
mindre illustrera högtidligheten. Just då
brudskaran lämnade kyrkan, inträffade ett
dramatiskt intermezzo, som i åskådarnas
ögon satte kronan på dagens
minnesvärda tilldragelse. Vägen spärrades
plötsligt af en rad ståtliga hofekipager med
spann och förridare, lakejer med
kungliga livréer, som fyllde gatan och vid
kyrkporten aflämnade ett lysande
sällskap. Det var Preussens sköna och milda
drottning, Louise, som på resa från
Frankfurt till Weimar gjorde ett
uppehåll för att bese den för sin skönhet
berömda Ruhla-dalen. Hon blef den
första som hälsade de nygifta och
önskade dem lycka. Hela den öfriga
brudskaran fick äfven äran att föreställas för
majestätet, och hon förstod, på älskvärda
furstinnors sätt, att »holdselig»
lyckliggöra en och hvar med några passande
och nådiga ord. Den älskvärda gamla
dam —- själf före detta hoffröken — som
en mansålder senare för tyska läsare
skildrat tilldragelsen, försäkrar med
rörande devotion för dic allcrliöchstc7i
Herr-schaften, att såväl brudparet som deras
närmaste i detta möte sågo »det mest
lyc-kobådande varsel» för det unga parets
framtid, och man får således antaga att
tilldragelsen bidrog till den glada
stämning, hvarmed man sedan i värdshusets
trädgård intog den »landtliga måltid»,
som afslutade festen. Det i lindallén
dukade bordet hade, enligt familjekrönikan,
af systrarna »poetiskt sirats med lätta
myrtengirlander, uppfästade med
blekröda bandöglor». Den talangfulla
Marianne hade äfven försett hvarje kuvert
med ett konstnärligt utstyrdt
»Tisch-karte», bland hvilka åtminstone ett, bru-
dens eget, blifvit bevaradt till våra dagar
och i sin invecklade symbolik innebär
en hyllning såväl åt hennes egen
mångsidiga begåfning som åt den »svenska
hjälte», som vunnit hennes hand och
hjärta. Hvarken lyran, Thalia-masken,
paletten eller manuskriptrullen saknas —
allt inramadt af lager och blågula penséer,
»schön und sinnig», enligt tidens smak.
Redan samma kväll anträddes
återresan till Weimar, där det unga paret
skulle tillbringa några korta
smekmånadsveckor före en lång och oviss skilsmässa.
Ty öfverstelöjtnant Helvig hade
vunnit sin trolofvades tveksamma samtycke
till det brådstörtade giftermålet endast
med villkor att hon skulle få stanna i
Weimar sä länge hennes mor ännu
behöfde hennes vård, medan han själf
återvände till Sverige, dit tjänsten
ovillkorligen kallade honom. Troligen insåg han
bättre än de närmaste, att detta löfte
icke innebar någon alltför oerhörd
uppoffring. Den lungsiktiga friherrinnan
Im-hoffs dagar voro i själfva verket
räknade, och hon skulle knappast kunna
öfverlefva ännu en vinter, ehuru hon
själf, med de lungsjukas optimism,
hvilken hon äfven till en viss grad lyckats
meddela sin omgifning, för tillfället
endast betraktade sig som konvalescent
efter det häftiga sjukdomsfall, som på
våren bragt henne till grafvens brädd.
I alla fall var han lidelsefullt förälskad
och skulle troligen icke tvekat att betala
ett ännu högre pris för att komma i
trygg och okvald besittning af den
kvinna, som han länge, under många
slitningar, många växlande stämningar
och mycket vankelmod å hennes sida,
dyrkat och åtrått. Bröllopet i Ruhla
var sista akten i en på dramatiska
konflikter rik kärlekshistoria, och troligen
var den instinkt fullt riktig, som lät den
ihärdige och passionerade älskaren ana,
att Amalia aldrig skulle blifvit hans, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
