Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. I. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
ANNA HAMILTON GEETE
aldrig, trots sin ärliga svensk-patriotism,
ens kunde lära sig att tala sitt svenska
»modersmål» rent — växte i hennes
inbillning till en hjälte, en värdig
representant för det storslagna, tappra,
oför-därfvade folk, som hon redan kände sig
stolt öfver att få tillhöra.
Den nionde oktober lämnade Helvig
Weimar, och följande afton brann det
ännu sent på natten ljus i tvenne
fönster från Goullonska huset -»an der
Ac-kerwand», som beboddes af
enkefriher-rinnan von Imhofif och hennes döttrar.
Den unga fru Helvig satt uppe för att
skrifva till sin man, och pennan fick
snabbare fart hvarje gång hon tänkte
på huru ifrigt han i Hamburg skulle
fråga efter detta bref — det första som
under den långa resan skulle komma
honom till handa. Efter några ömma
ord om den smärta skilsmässan
förorsakat dem båda, fortsatte hon:
.....»Då jag föreställde mig dig etisam
i denna vagn, som förde dig allt längre och
längre bort från mig, måste jag göra våld på
mig för att icke gråta högt..... För att
ännu i det sista åtminstone kunna följa dig
med ögonen sprang jag med systrarna upp på
vinden, därifrån man har utsikt ötver
Erfurter-vägen. Det blåste hårdt genom den stora
öppna vindsluckan, och om du kunnat se oss,
hade du säkerligen, trots dina tårar, ej kunnat
återhålla ett löje ... . Vår goda mor hade i
sin omsorg i hast skickat upp hvad hon
närmast hade till hands för att skydda oss mot
kylan. Öfver mina axlar hängde en brokig
morgonrock af vadderadt siden, som en
husar-dolman, med de tomma ärmarna vildt flaxande
vid hvarje vindstöt. Marianne hade för att
skydda sin hy mot blåst och regn stjälpt en
gammal bredskyggig hatt öfver hufvudet och
kikade ut genom en springa i det trasiga brättet,
hvilket hon fällt ned som ett visir framför
ansiktet, under det att Louischens lilla mörka
hufvud med de stora svarta ögonen tittade upp
ur en kolossal schal, som en liten uggla ur
sitt näste .... Vi sågo tydligt din vagn rulla
utåt alle’en, och då den kom till den
öfverens-konina punkten, vinkade vi med näsdukarna.
Om luften varit klarare skulle vi kunnat se om
du gaf något tecken till svar; nu kan jag blott
hoppas att du till och med i dimman kunde
urskilja de hvita dukarna. Vi hade ju kommit
öfverens att din sista blick skulle gälla oss/. . .
Vår älskade mor tackar innerligt för dina
hälsningar. Hon är dig af hjärtat tillgifven
och skall hädanefter dagligen tömma sitt glas
Champagne för din välgång! . . ..»
Champagnen var en afskedsgåfva
från Helvig till den sjuka svärmodern.
Äfven i andra afseenden hade han visat
sig öfverraskande generös och frikostig
gent emot sin hustrus släktingar, och
Amalia kände sig lycklig vid tanken på
att hon genom sitt giftermål verkligen
kunnat skänka mor och systrar det
manliga stöd, som länge smärtsamt saknats i
den faderlösa familjen. Säkert voro äfven
Helvigs afsikter och föresatser i detta
fall de bästa — att han ej till alla
delar lyckades förverkliga dem var en
oundviklig följd af den passionerade,
oberäkneliga, oharmoniska natur, som han aldrig
lärt sig behärska och som med tiden
skulle blifva hans egen olycka. Till stöd
och ledare genom lifvet var han minst
af allt skapad. Ännu syntes dock allt ljust
och lofvande, men en uppmärksam blick
torde redan tidigt kunnat urskilja ett och
annat vid horisonten uppstigande moln,
bådande stormiga dagar för den lilla
familjegrupp, hvars bild äldsta systern i
ofvanstående bref så åskådligt tecknat.
Det förefaller mig som kunde man till
och med uppfånga en skymt af dessa
moln mellan raderna i de naiva
dagboksanteckningar, som af en barnslig hand
nedskrefvos just samma kväll — den
nionde oktober 1803 — som det nyss
citerade brefvet. I alla händelser har
det sitt intresse att jämföra dem, då de
tydligare än hvarje beskrifning måla
situationen och den skrifvandes eget
skaplynne.
Ty medan den unga fru Helvig,
ensam i »det stora gafvelrummet», som
varit hennes brudkammare, skref sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
