Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. I. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
ANNA HAMILTON GEETE
hos Amalia, ehuru många andra stodo
dem öppna på närmare håll. Helvig
samtyckte utan alla invändningar till
detta förslag, och Amalia tackar honom
varmt för hans beredvillighet, i det hon
tillägger:
... »Det är mig en obeskriflig tröst att se
med hvilket rörande förtroende de stackars kära
barnen lämna allt åt ditt och mitt afgörande . ..
och på samma gång är det mig en glädje att
kunna säga dig, bäste vän, att de ur
ekonomisk synpunkt aldrig skola bli dig en börda,
då de båda, liksom jag själf, förfoga öfver sin
egen lilla förmögenhet, fullt tillräcklig för deras
personliga behof, äfven om de, som de bestämdt
önska, dessutom skulle lämna något bidrag till
det gemensamma hushållet...»
Vintern förgick tyst och stilla för de
sörjande, men så småningom gjorde sig
lifvet och nyvaknade förhoppningar
gällande. I maj föddes Amalias lilla dotter,
som bars till dopet af Schiller och efter
hans hustru och fru von Stein erhöll det af
så många romantiska idéförbindelser
helgade namnet Charlotte. Helvig gjorde
vid tiden för sin hustrus nedkomst ett
kort besök i Weimar, hvarvid det
beslutades att han senare på sommaren
skulle återkomma för att afhämta
familjen till Stockholm — och en dag i
slutet af augusti stod ändtligen den
kolossala engelska resvagnen, en gåfva till
Amalia från halfbrodern, faderns son i
första giftet, sir Charles Imhoff,
färdig-packad framför porten för att mottaga
de resande, i hvilkas växlande tillvaro
den under många kommande veckor
skulle utgöra den enda fasta punkten.
Inga anteckningar vittna om de känslor
med hvilka systrarna Imhoff sade den
värld, i hvilken deras ljusa och glada
ungdom förflutit, farväl, men helt visst
var detta afsked ett af dem som sätta
märken för lifvet. Säkert kände de alla,
att en ny tillvaro började för dem i det
ögonblick, då de förlorade de välkända
alléer ur sikte, som Goethe planterat och
där de själfva lekt som barn och
svärmat som unga flickor. Den resa, som
låg framför dem, var ingalunda någon
lustfärd, och man kan ej undra om de
motsågo den med en viss bäfvan.
Posten gick den tiden mellan Weimar och
Stockholm — i lyckligaste fall — på en
månad; enskilda resande behöfde
naturligtvis vida längre tid för denna färd,
framför allt då ressällskapet, som i detta
fall, innefattade ett tre månader gammalt
barn, tre vid alla strapatser helt och
hållet ovana damer, tvenne domestiker —
Helvigs svenske betjänt och systrarnas
från Weimar medförda trotjänarinna -—
samt en mot denna karavans mångsidiga
behof svarande packning, som
omöjliggjorde snabba och långa dagsresor. Först
i slutet af oktober hoppades man med
försynens hjälp inträffa i Stockholm,
efter ett par veckors uppehåll på vägen
i Dresden och Berlin.
Om en längre gemensam resa ännu
i våra dagar, under åtnjutande af »alla
nutida bekvämligheter», betraktas som
ett af de farligaste prof, på hvilka
vänskap och inbördes sympati kan sättas,
kan man föreställa sig, i huru mycket
högre grad detta måste varit fallet under
dåvarande förhållanden. Man ryser vid
tanken på huru laddad med andlig
elektricitet den stora vagnens instängda
atmosfär ofta måste hafva blifvit under de
oändliga resdagar, som de fem
sammanpackade olyckskamraterna — den
hetsige och blodfulle öfverstelöjtnanten, van
vid ett verksamt och rörligt friluftslif,
de tre lifliga och nervöst känsliga unga
damerna och den späda Lottchen, hvars
»änglalikhet» ej hindrade henne från att
skrika i timtal, då omständigheterna ej
motsvarade hennes kraf på tillvarons
komfort — måste tillbringa i hvarandras
oafbrutna och oundvikliga sällskap. Intet
under om urladdningar stundom
inträffade, då spänningen blef för stark, eller
f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
