Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. I. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
ANNA HAMILTON GEETE
sorg och gråt, som alla dessa grafvar en gång
förorsakat, och att nu se dem så helt och
hållet bortglömda och öfvergifna f! .... Senare,
i solnedgången, roade Amalie och jag oss med
att se figurer och landskap i molnen. Det var
en fullkomlig sagovärld, och med hvilka sköna
poetiska ord förstod ej Amalie att tolka de
känslor, som denna öfverjordiska anblick väckte
i våra hjärtan! . . . . Det gjorde mig blott så
ondt, att Marianne alls icke kunde finna något
nöje i hvad som beredde oss så stor glädje.
Huru mycket förlorar hon icke då hon icke i
fantasien kan framkalla hvad man i
verkligheten fåfängt söker! .... Det var sent då vi
kommo till vårt nattkvarter, och jag hoppades
på en stilla afton ... vi voro alla rätt trötta . . .
men det blef åter en förfärlig seen mellan
Helvig och Marianne . . . jag var i dödsångest ...»
Men redan följande afton heter det:
.... »Eftermiddagen var obeskrifligt härlig
och vi alla så förnöjda, ty Helvig var glad
och skämtsam och Marianne vid godt lynne,
’possierlich und angenehm’ . . . äfven den lilla
höll sig ovanligt stilla, hvilket icke litet bidrog
till vår trefnad ... Vi talade om
sällskapslifvet och det intryck det gör på oss. Amalia
sade att egentligen alla människor intressera
henne och att hon i sällskap gärna talar med
hvem som helst, ty hvar och en har dock
upplefvat ndgot och äfven af den som synes mest
obetydlig kan man lära något, blott man lyckas
vinna hans förtroende .... Marianne sade
däremot att det som framförallt roar henne är
att se många människor samlade till fest,
elegant klädda och i vackra, väl upplysta rum.
Blott de äro muntra och angenäma och veta
skicka sig med världsvana begär hon intet mer
af dem och känner intet behof af att lära känna
dem närmare .... Jag för min del sade, som
jag verkligen tycker, att en enda människa,
som jag förut känner och håller af, intresserar
mig mer än hela det öfriga sällskapet och att
jag helst hela tiden vill tala blott med denna
enda. I ett sällskap af främmande människor
blir jag outsägligt ängslig och betryckt, och
att tala med mdtiga om idel obetydligheter som
jag ej frågar efter är mig en obeskriflig plåga ...
Amalia anmärkte att detta är en Ensidighet
som jag måste bemöda mig att öfvervinna . . .
detta inser jag äfven själf ...»
Finare och skarpare torde knappast
tre olika kvinnotyper med få ord kunna
tecknas.
»T1SCHKARTE» FRÅN AMALIA VON IMHOFFS BRÖLLOP.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
