Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anders Zorn. Af Carl G. Laurin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
CARL G. LAURIN
SJÄLFPORTRÄTT. AKVARELL. 1877.
Tillhör konstnären.
ket innan det är färdigt, och de vifta med
betänksamma miner med sina andliga
febertermometrar. Konsthandlare spekulera i
hausse och baisse, än lancera de någon ny
»klassiker» med suggestiva färgfläckar, än
hitta de en »ultramodern»
porträttmålare från 1830-talet. Det under de
senaste decennierna kraftigt tillväxande
intresset för konst motsvarar nästan den
teologiska ifvern under 1500-talets slut,
och frågor som: hvad tycker ni om
Ce-zannes figursaker? eller äro ej Munchs
sista taflor bäst ? bli afgörande för
kätteri eller ortodoxi. Vettskrämda af fasa för
att ej vara rättroget moderna, för att
kallas konstnärligt »åsnehufvud» eller
»sa-tanist», för att använda
reformationstidens språkbruk, försöka sig många på med
att krampaktigt omfatta dogmerna. Man
underskattade impressionisterna, då de
framträdde, och fick orätt, nu gäller det att
ej låta lura sig en gång till, och man prisar
det »kärnsunda» och »fasta» i den mest
»vacklande» van Gogh. Ej bara det klo-
ka och lifskraftiga har en gång varit nytt,
också det dumma och dödfödda har ibland
varit aktuellt och modernt. Det är gifvet,
att denna hetsjakt efter det nya motsvaras
af en liknande ifver att ej beundra något
gammalmodigt, och med rasande fart
förbrukas ej blott »moderna genier» utan
till och med hela riktningar och
strömningar. Särskildt typiskt är detta
sakernas tillstånd i Tyskland, dels därför att
den moderna konströrelsen sist nådde
Tyskland, dels därför att det vetenskapliga
och litterära resonerandet om konst
särskildt ligger för det tyska lynnet. Men
Tyskland var också nästan det enda
land, där man hade den kännedomen om
och den relativa opartiskhet i fråga om
andra länders kultur, att man kunde
uppskatta och förstå utländsk konst. Detta
är nämligen både mycket svårare och
mera sällsynt än man tror, ty trots
världsexpositioner och trådlös telegrafi och trots
alla tidskrifter bryr man sig ganska litet
om främmande konst i Paris, i London
och t. o. m. i Stockholm. Det är
sällsynt, att en främmande konstnär slår
igenom i utlandet. Man är artig i
tidskrifter — ibland, men rynkar i
konstnärskretsar nästan alltid på näsan åt det
främmande.
Redan 1889 var emellertid Anders
Zorn så känd i Paris, att den mondäna
La Vie Parisienne ej blott visste hvem
han var utan också föreslog att hans »Ute»,
de blonda nakna flickorna sittande på
en grå klippa, skulle skänkas till
Bou-gereau för att lära denne friiuftsmålning.
Samma år skrifver G. Lafenestre i
Ga-zette des Beaux-Arts om hans taflor på
salongen och påstår »att han är nog
svensk för att kunna räddas» d. v. s. från
den banala internationalismen, som
visserligen kan skaffa en ytlig men också blott
flyktig popularitet. Under
Chicagoutställningen 1893 slog han igenom i Amerika,
där han trots sin naturalistiska behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
