Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valse triste. (Till Jean Sibelius' komposition af samma namn.) Af Ellen Lundborg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
ELLEN. LUNDBERG-NYBLOM
Hon sökte trefvande efter en stol
borta i det dunklaste hörnet under
terrassens rankor och slog sig ned i den
med en en trött suck.
Genom bladnätet lyste hennes ansikte
otydligt i mörkret. Det var blekt och
upprördt, under ögonen tecknade sig
ringar som af sorg eller vaka, och kring
hennes mun låg ett drag af resignerad
beslutsamhet och återhållen gråt, som
gjorde den nästan hård. Hon höll en
tunn sjal kring sina nakna axlar, men
genom spetsarna lyste halsen och
armarna hvita. Hon suckade igen häftigt,
nästan otåligt och lyssnade ut mot
stranden.
Dyningen steg och sjönk jämn och
taktfast som andedräkten hos ett friskt,
sofvande barn. Den yttersta våta
strandremsan glimmade ibland till som ett
mörkt spegelglas; — långt, långt bort
kunde man se den begränsa bukten som
en skära af stål mot det svartblå,
fosforescerande hafvet, som ute vid
horisonten flöt ihop med rymden till en
oändlig, dunkel massa. Längst borta vid
Porto Vetiere glimmade då och då
en blänkfyr högst uppe på klippan,
liksom sväfvande fritt i luften; —
glimmade och försvann och glimmade till
igen, oroligt och som förväntningsfullt.
Himlen var svart och tyngd af
stjärnor; ett oräkneligt myller af stora, stilla
och häftigt blinkande, liksom sugande
ljus.
Den unga kvinnan lutade hufvudet
tillbaka och såg upp oändligheten utan
att upphöra att lyssna efter det lilla
ljud nere pä jorden, som natten skulle
bära till henne, och på hvilket hela
hennes varelse koncentrerade sig i
lyssnande väntan.
Inifrån villan ljödo skratt och röster,
handklappningar och stämmandet af
instrument. Där utanför lefde endast
hafvets orubbligt jämna andedräkt, men
ännu genom mörkret var det som om
man anade dess omätlighet.
»Han kommer inte!» mumlade hon
för sig själf utan att tro på sina egna
ord. — Naturligtvis skulle han komma!
Han måste! Han kom ju, ja, han
kom för att säga henne farväl!
Han hade bedt henne vänta honom ute
på terrassen, — och nu väntade hon.
»Han kommer inte!» upprepade hon
för att bedraga sig själf.
I detsamma hörde hon steg helt nära
i den mjuka sanden utanför trädgården,
det lilla torra knäppet af låset, då
grinden öppnades, — ännu några hastiga
steg i den breda, korta trappan! Där
stod han! — Lång och smärt tecknade
han sig i det breda ljusfältet i bortre
ändan af terrassen. Han höll hatten i
handen, och det låg en underligt kall
glans öfver det fina energiska ansiktet
och de mörka ögonen, som
uppmärksamt spejade framför sig för att
upptäcka hennes gestalt mot det omgifvande
dunklet. Hon reste sig hastigt. Hon
fick plötsligt en känsla af, att hon ville
fly, — icke honom, men något, — något,
som hon anade, som skulle komma, som
måste komma, ville hon eller ej.
Omedvetet sträckte hon armarna framför sig
med en afvärjande rörelse, men han
tog det som ett välkommen.
Han var åter ute ur ljuset,
försvunnen i skuggan, och hon hörde honom
nalkas. Med några raska steg var han
framme hos henne, kastade sin hatt på
ett bord, grep litet famlande efter
hennes händer och kysste dem. Hans
ansikte var nära intill hennes. »Så mörkt
här är», hviskade han mycket sakta och
skärpte blicken. »Jag kan ju knappast
finna dig! — Älskade, — är det du?»
Han släppte åter hennes händer och
strök långsamt ned utefter hennes
skuldror och armar.
»Hvad du är vacker, — vacker!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
