Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valse triste. (Till Jean Sibelius' komposition af samma namn.) Af Ellen Lundborg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALSE TRISTE 125
lOI
eller vågat tänka framåt. — och nu, —
redan nu är stunden kommen! Hur blef
det så? Hur kom vi dit?»
»Hvem kan förklara det? Det är
lifvets fel, inte vårt! Vi har bara att följa.
Våra viljor och önskningar och
drömmar betyda så litet!»
»Men det är ju det, som är det
grymma! Midt i fullkomligheten anar man
förgängelsen, — allting är dödsdömdt på
förhand! Det ges ingen räddning!»
»Lifvet vill det sä! Vi har bara att
foga oss!» Han tog åter hennes hand
och kysste den ömt och vördnadsfullt.
»Och kära, — detta, — du och jag! —
Alltid, — evigt! Skulle vi ens önska det
så? Ja, det låter så grymt, men svara
mig ärligt! — Evigt! Det är ett så
stort och så missbrukadt ord, som
passar så illa i vår lilla värld, bland oss
människor. Jag ser inte ens den stora
skönheten i det begreppet.»
»Jag älskar det!» svarade hon sakta
utan att se pä honom, »och jag
älskar dig, — evigt!»
»Du säger det så vackert, och du
tror så fast på det själf, att du nästan får
mig att också tro på det. Och ändå
— det är inte så! Vi vet båda, att
det inte är så! Och vi måste försöka
att se det rätt in i ögonen. Ingenting
vill vara evigt! — Det skulle inte ens vara
vackert som sådant. Är inte tjusningen
vid en blomma just den, att hon
knoppas, blomstrar och måste vissna!
Valsen där inne är så full af
medryckande lidelse, — men skönheten
ligger just i det, att den går mot sin
upplösning, — den når sin kulmen, — den
dör! Man vill inte alltid dansa! Och
är det inte det samma med kärleken
och med själfva lifvet? Skönheten ligger
just i medvetandet om hur ömtåligt och
flyende allting är! Det att man vet att
ögonblicket är dyrbart, att kyssarna, en
gång gifna, aldrig än en gång kunna
skänkas på samma sätt, att lifvet rinner
genom handen på oss, — oåterkalleligen!
Vi måste skynda oss! — Och på
samma sätt lefver ingenting fullkomligt
två gånger, inte heller kärleken. Vi
har ett gammalt italienskt ord som
säger: »L’amore non si rif ah — kärleken
gör man inte om! Är det inte sant?
Kärleken blommar bara en gång från
samma stängel. Lifvet upprepar sig
aldrig på samma sätt; — man skulle inte
en gång önska det!»
»Hur menar du?»
Han tog varligt hennes båda händer,
lutade sin kind intill hennes och hviskade,
tätt intill hennes mun:
»Jag menar, att jag älskar dig nu,
så, som jag bara kan älska dig\ Att
jag tänker på all den strålande lycka du
skänkt mig, det skimmer du bredt öfver
mitt lif, hur rik du gjort mig! Jag
tänker på allt detta med en saknad, — en
saknad» –-
»Men jag förstår dig inte! Hvarför?
Du talar om saknad, och jag är
ju här, helt nära dig; — du har mig!» ...
Hon tryckte sitt ansikte emot hans och
kysste honom sakta på kinden.
»Jag vet», mumlade han, »och ändå,
–i morgon är du långt borta, — redan
nu! Jag kan inte förklara det! —
— Ser du blänkfyren där borta vid Porto
V enere r — När den lyser till, tycker man,
att den är så nära, att man kan gripa
den med händerna, och i nästa minut
är den borta, och man känner, att det
är milsvidt mörker och ett stort vatten
emellan den och oss! — Det är så!»
Han tystnade.
Valse triste gled som vågor inifrån
salen; ut genom de vidöppna fönsterna
och dörrarna böljade de passionerade
och sorgbundna gångarna; violinerna kla
gade som mänskliga röster af svårmod
och ångestfulla aningar. Så flöt melo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
