Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valse triste. (Till Jean Sibelius' komposition af samma namn.) Af Ellen Lundborg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALSE TRISTE
105
men det ligger i vår makt att ge det
upplefvade ett skimmer af evighet! Jag
försvinner ur ditt lif just i det rätta
ögonblicket. — Var glad, älskade!»
»Du talar så modigt och kallt, jag
förstår dig inte!» svarade hon tungt.
»Och ändå, — jag tror på din kärlek!
Men du är en man! För dig är det en
annan sak. Du går en rik och obekant
framtid till mötes, full af nya erfarenheter
och friska äfventyr, arbete och
utveckling. Men jag! — Hvad väntar mig?»
Hon bredde ut armarna med en stum,
resignerad rörelse. »Jag har lefvat! För
mig återstår ingenting.»
Han log bittert.
»Friska äfventyr! — En obekant
framtid! Det låter så stort och poetiskt!
Men du vet nog, att det inte är något
lätt lif jag går till mötes. Du vet att
det är ett hårdt och ansvarsfullt, ja, ett
farligt värf, som väntar mig där borta.
Ett lif, där jag icke ens kan beräkna
utgången af hvarje dag. Jag måste vara
beredd på motgångar, bekymmer, —
nederlag! Hvad vet jag! Lifvet är ingen lek!»
»Och ändå skulle jag vilja dela det
med dig, — allt!» svarade hon starkt
och vred sina händer om hvarandra.
»Inte bara glädjen, som hittills.
Glädjen är ändå inte det största!»
»Och du tror verkligen, att jag skulle
vilja föra dig med mig bort i allt det
där okända och ovissa! Du! Det
skönaste och finaste, som någonsin mitt väsen
råkat!»
Han lade stilla sin arm kring hennes
skuldra och drog henne intill sig.
»Älskade, hvad jag tackar dig!» Hans
röst lät otydlig och liksom trefvande.
»Men äfven oin jag nu vore svag, —
om jag toge dig på orden och bad dig
följa mig; — hvad sedan?–Känner
du inte, hur det skulle komma den dag,
då, — då ingen af oss skulle tacka den
andra! Tro mig, kära, — vi skulle —
det är omöjligt! Du vet, att det är
omöjligt!» ....
Det hade kommit en hetsande oro
öfver musiken där inne. Snabba, skärande
löpningar bröto sig som ett främmande
element in i den svärmodiga, ängslande
melodien. Och så började det rasa nere
i djupet i dof ångest. Det bröt ut som
en länge hämmad förtviflan, ett oväder,
som icke längre låter sig behärska; det
måste få luft.
Den sällsamma musiken inne från
danssalen lade sig som en fysisk vånda
öfver de två mörka gestalterna, som sutto
tryckta intill hvarandra under terrassens
glesa rankor; två skuggor, flytande
samman med nattens ogenomträngliga
skuggor under den svarta stjärnhimlen.
Armen kring hennes skuldra sjönk
ned. Han lutade sig framåt och slog
båda händerna för ansiktet. Det blef
alldeles tyst mellan dem, och i nattens
mörker föreföll det henne som om
plötsligt ett svalg skilt dem åt. Hans
tystnad var så ljudlös, och han satt så
orörlig, liksom förstenad, att ångesten växte
inom henne. Hon sträckte handen emot
honom och lade den sakta öfver hans
hufvud.
Han rörde sig icke.
»Käre! Tala! — Hur är det?»
Han såg upp och mötte hennes blick
genom dunklet. Hans ögon stodo fulla
af frågor och stumma förebråelser, —
icke mot henne; mot något annat, långt
borta, som han icke kunde nå.
»Det tjänar till ingenting!» mumlade
han. »Man kan inte! — Hvarför skall
man ändå alltid innerst inne sträcka
sin längtan mot det ouppnåeliga, det
omöjliga? — alltid! Man vill ändå dit!
Och hvarför, hvarför skall det vara
omöjligt?» — Han slog åter armen kring
hennes skuldror och drog henne till sig.
»Hvarför, hvarför kan man inte
behålla lyckan, glindrande som en drop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
