Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
ERIK HEDÉN
vara naturligt för en vetenskapsman att
skrifva sina verk på ett klart och vårdadt
språk och att göra sig förstådd af alla
bildade. I Frankrike har detta möjligen
inom vissa forskningsgrenar medfört en
relativ ytlighet, men i England knappast.
Tyskland är ju fackvetenskapens förlofvade
land, men den tyska forskningen är rik
nog att dessutom skapa talrika verk, som
långt utom fackkretsen utöfva ett stort
kulturinflytande. Vår vetenskap — jag
tänker hufvudsakligen på den humanistiska
— liknar i flera viktiga hänseendeu
Tysklands, men äger ej dess rikedom. Försök
ha gjorts äfven hos oss att skänka
sammanfattande och läsbara skildringar af
allmänviktiga forskningsområden.1 De ha ej
heller alla misslyckats, men icke ha vi fått
hvad vi borde fà.
Hos oss drifves därför den
förberedande forskningen ej alltid på ett sätt som
präglas af insikten att den blott är
förberedande. I sådana verk vårdslösas visst
icke alltid men allför ofta den
vetenskapliga stilen. Äfven våra mest betydande
vetenskapsmän ha ofta ej skänkt oss de kulturverk
vi kunde väntat. Hur litet har ej en så
produktiv, en så både fackvetenskapligt och
stilistiskt betydande historiker som Hjärne
gett oss af stora vetenskapliga verk, som
kunnat tillgodogöras utom lärjungekretsen?
När danskarne utge en Världslitteraturens
historia, skrifves hvarje del af en —-mestadels
åtminstone — ansedd fackman. Hos oss
skrifves alltsammans af en person, t. o. m.
de litteraturer, hvilkas språk han ej
behärskar.
Härmed är naturligtvis intet sagdt om
den svenska forskningens rent vetenskapliga
värde i förhållande till den danska. Icke
heller i fråga om framställningen är vår
vetenskapliga litteratur alltigenom dålig och
danskarnes idel fullkomlighet. Danskarnes
lätthet att skrifva, deras förkärlek för det
lättlästa och pikanta frestar till en annan
slags jämnstrukenhet än detaljforskningens.
Ifvern att fängsla och intressera kan
förleda t. o. m. en man som Vilh. Andersen
till de rent ängslande konstruktioner och
hugskott, som vimla i Bacchustoget i
Norden. Äfven ett så stort anlagdt verk som
Världskulturen — där ju äfven svenskar
1 För ett par nyare populära skildringar med
antikt ämne — dock närmast afsedda för
undervisningen — redogöres i slutet af detta häfte.
och norrmän medarbeta men där ledningen
och flertalet författare kommit på Danmarks
del — är dock ej en önskebok. Man får
veta för litet om hvar tidsålder för att
författaren riktigt skall kunna visa hvad
han duger till och läsaren kunna få ett
förblifvande intryck.
Emellertid, den födde vetenskapsmannen
låter ej sin forsknings och sin metods
grundlighet lida af att han äfven vinnlägger
sig om god stil och om synpunkter af i
god mening allmänt intresse. Sådana
födde vetenskapsmän äger nutidens
Danmark många, och ej minst på
antikforskningens område. Den danska klassiska
vetenskapen gör intryck af gammal men
utvecklingsmöjlig tradition. Särskildt kan
man lägga märke till en bestämd
själfstän-dighetssträfvan gentemot det stora
grannlandet i söder, en sträfvan närd af kända
politiska strömningar, af det danska lynnets
läggning och därtill af personligt inflytande,
framför allt från Madvig.
Exempelvis i Homer-frågan — den enda
punkt, det vill jag erkänna, där jag om
den danska fackvetenskapen har någon
närmare kännedom — röjes hos danskarne
en tydlig lust, i motsats mot den
öfvervägande åskådningen bland vetenskapsmännen
i andra land, att häfda dikternas enhet.1
Madvig representerade i detta som andra
fall kritiken mot tyskarnes konstruktionslust,
och hans lärjunge Nutzhorn granskade föga
vänligt alla de motsägelser, de
»klein-lieder», de skikt tyskarne plockade ut ur
Homertexten. Dock är den omstridda
frågan, om Iliaden och Odyssén skrifvits,
båda eller hvar och en, af en eller flera
diktare, och om denne hetat Homer eller
ej, i själfva verket af underordnad betydelse.
Också ligger det för Danmarks
antikvetenskap, så vidt den går sina egna vägar,
mest utmärkande i sättet, hvarpå den
betraktar problemet.
Den tyska »högre» Homer-kritiken
bestod en lång tid mest däri, att man (som
antydts) letade fram motsägelser mellan
ett par ställen i dikterna och däraf genast
slöt, att dessa hade olika författare. Med
förbluffande flit, lärdom och säkerhet på
1 Naturligtvis gäller detta ej om alla danska
forskare. Redan vid 1800-talets början hade
Danmark en på sin tid värderad »särskiljande»
Homer-kritiker, och på senare år har äfven flertalet danska
antikforskare måst uppge den gamla enhetstron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
