Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. L. HEIBERG SOM GREKISK KULTURHISTORIKER ii 7
sin sak fördelade man sedan alla dikternas
27—28,000 verser mellan olika författare,
redaktörer, interpolatorer o. s. v.
Naturligtvis fördelade hvarje forskare dem på
sitt sätt, samtidigt som likväl hvarje
skarpsinnig hypotes af en berömd man gällde
som fastslaget resultat. På senare tider
har man äfven i Tyskland börjat aflägga
denna metod. Man vill nu i stället lägga
vikt vid innehållet, det kulturhistoriska,
arkeologiska, religiösa, samt vid författarnes
uppfattning och uttryckssätt för att på denna
väg klargöra dikternas olika skikt och
utvecklingshistoria. Sedan tyskarne en gång
fått ögonen öppna för denna nya väg, ha
de framträngt därpå med sitt vanliga
ar-betsbegär och spårsinne.
För danskarne har den nya metoden
fallit sig särdeles naturlig till följd af det
psykologiska sinne, som är en af de bästa
sidorna i den danska begåfningen. Medan
ännu Kirchhoff, en af de mest kritiskt
anlagde tyska Homerforskarne, sade sig
ha fullt fog att döma de gamle, ur vår
synpunkt naiva Homerdiktarne efter
tankelagens stränga logik, ha danskarne tidigare
än tyskarne sökt klargöra de homeriske
diktarnes sätt att tänka, deras begåfnings
art och begränsning. Det var ett för sin
tid förvånande nytt och skarpsynt uppslag,
när ingen mindre än Julius Lange (i
uppsatsen »Guder og Mennesker hos Homer»,
Nord. Tidskr. for Filol. 1880) i motsats
till den gängse vanan att förklara hvarje
mot logiken stridande gudaingripande som
senare tillsats, visade, att Homer utan
samvetskval lät gudarne ingripa, så snart det
kunde tjäna hans dikteriska syften. På
senare tid har t. ex. O. Jörgensen, en af
nutidens skarpsyntaste Homerkännare,
upptäckt att gudarne uppträda på ett helt
annat sätt i de partier af Iliaden och
Odyssén, där diktaren talar själf, än i de
där en diktad person talar eller berättar.
Gudarne taga vida större plats och
beskrifvas mycket nogare i de förra. Äfven
detta sammanhänger med den estetiska
karaktär hela gudaapparaten (i de färdiga
dikterna) äger.
Med mycken ifver har ock S. L. Tuxen
studerat de grekiska diktarnas själs- och
konstart, både dramatikernas —- han har
i en mycket uppmärksammad afhandling
diskuterat Karaktertegning i den græske
Tragedie —- och Homeros’.1 Den danska
själfständigheten gentemot Tyskland har
hos honom vuxit till ett något lätt och
öfvermodigt förkastande af den mest
berömda tyska Homerforskningen. Tuxen
är en alltför dogmatisk motståndare mot
»särskiljarne». Men hans psykologiska
iakttagelser äro värderika. Han har
särskildt betonat de gamla diktarnes oförmåga
att själsligt förena två olika föreställningar.
De gå alltid helt upp i den föreliggande
situationen. Därför ha de t. ex. ingen
lust för allegorisk framställning: skildra de
en flodgud såsom personifikationen af en
flod, är han ena stunden helt gud, andra
helt flod. Tuxen företräder i det hela
kanske skarpast af alla det danska tviflet
äfven på antikens helighet. Han vill dock
ej förstöra antikstudiet, blott göra det till
psykologiskt i stället för estetiskt.
Bland de öfriga vetenskapsmännen vill
jag blott erinra om den högt ansedde prof.
M. C. Gertz, hvilkens verksamhet såsom
populär vetenskapsman tycks mest ha riktat
sig på öfversättningar. Öfverhufvud synas
danskarne äga ett berömvärdt intresse för
öfversättningar från antiken. Vidare om
Karl Hude, känd bl. a. som
Thukydides-utgifvare och som redaktör för Nordisk
Tidsskrift for Filologi,2 samt om den
frejdade medeltidsforskaren prof. Kr.
Erslev, som naturligtvis äfven är kännare af
den medeltida kulturens grundval, det
romerska kejsardömet, hvars kultur han med
skarpa drag och själfständig uppfattning
skildrat i Världskulturen.
Främst bland de yngre danska
antik-forskarne står prof. A. B. Drachmann.
Han har skrifvit en så förträfflig bok om
Moderne Pindarfortolkning, att efter hvad
det berättas den mångberömde tyske
filologen Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff
för dess skull underkastade sig mödan att
läsa danska. I allmänhet äro danska
vetenskapliga böcker ofta skrifna på modersmålet
1 Allegorien i den græske religion (Nord.
Tidskr. for Filol. 1889) är en särdeles
beaktansvärd vetenskaplig afhandling. Den moderne
Homerkritik (1901) är en mer populärt men ock något
ytligare hållen öfversikts- och programskrift.
2 Skillnaden i allmänmänsklig framställning
mellan denna tidskrift och vår svenska Eranos —
som vi för öfrigt böra vara glada att äga — är
ganska talande. Den sammanhänger nära därmed,
att Eranos helst vill ha sina uppsatser skrifna på
främmande språk, så att de kunna läsas i utlandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
