Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. L. HEIBERG SOM GREKISK KULTURHISTORIKER
ii 7
Den andre är Eduard Meyer, författaren
till det mest betydande verket i antik historia
efter Mommsen och ett af samtidens
förnämsta historiska verk öfver hufvud,
Ge-schichte des Alterthums (hittills — i 5
delar — förd fram till Epaminondas’ död).
Äfven Edu. Meyer är ytterligt morsk mot
andra forskare, en robust intelligens och
äkta tysk i sina konstruktioner, men ytterst
skarp och jämförelsevis odogmatisk i sitt
tänkande och för öfrigt äfven han en
utmärkt estetiker. Båda dessa forskare
polemisera mot tillämpningen af nutida
synpunkter på antiken, och båda begå —
lyckligtvis — själfva rätt grundligt detta
fel. Endast därigenom kunna de se
antikens kulturstrider i världshistoriskt
sammanhang och göra den klassiska forskningen
till en lefvande insats i nutidens utveckling.
* *
*
Det må här tillåtas mig att anföra
några prof på de synpunkter Heiberg i sin
grekiska kulturhistoria i första eller andra
hand framlagt och därmed ge en antydan
om de problem, med hvilka nutidens
grekiska kulturstudium brottas.
Den helleniska litteraturen börjar med
Homeros; först därmed har folkets
historiska medvetande brutit sin stumhet. Men
folkets historia, t. o. m. dess kulturhistoria,
är långt äldre än Homeros, hvilken
utgör slutstenen i en lång och fruktbar
tids kulturutveckling; en utveckling som
alltså är stum, hur många minnen den än
lämnat i senare tiders arfsägner och
sedvänjor samt hur väldiga byggnads- och
redskapsrester än vår tids arkeologiska
forskning upptäckt. En strängt vetenskaplig
historia kan ej förbigå denna
för-home-riska tid. En tysk skulle ej heller ha
hjärta därtill; på intet område rör sig den
tyske anden så säkert och lätt som på det,
där källorna tryta. Heiberg, som har att
skrifva för icke fackkunniga, lämnar den
»Mykenska tiden», så vida den ej kan
uppdagas ur Homeros, beslutsamt å sido.
Däremot lämnar han en ingående och
lefvande redogörelse för den yttre och inre
odling, som de homeriska dikterna spegla.
På de kulturhistoriska drag han med stort
intresse samlat, drag ur folkets dagliga lif,
ekonomiska utvecklingsgrad och allmänna
själsläggning, kan här ej ingås. Icke heller
på hans uppfattning af Iliadens och
Odys-séns litterära tillkomst, som han för öfrigt
framställer enligt ganska gängse meningar.
Knappast hållbart är när han talar om att
i Iliaden »en bearbetare insatt ett massivt
och ofta störande gudamaskineri». Att en
bearbetare gifvit upphof till hela detta
gudavimmel är ytterst otroligt. Säkert har
»maskineriet» steg för steg utarbetats med
stöd af äldre gudasagor.
Däremot kan det vara skäl att något
dröja vid den religiösa utveckling, hvarom
Homeros vittnar. Den har af Heiberg ur
moderna och delvis själfständiga synpunkter
förträffligt belysts. Dock saknar man en
fylligare erinran om den kända motsättning,
hvari Homeros stod till den äldre, chthoniska
religionen. Chthonisk religion, det är
jord-religion, dess gudar voro dels
åkerbruksgudar, dels dödas själar, två föreställningar
som lätt paras, då ju de döde bodde i
jorden och alltså lätt kunde tänkas ge god
äring eller missväxt. Ett dylikt religiöst
stadium, då nästan alla gudar voro af
sådan karaktär, har man upptäckt i den
ena efter den andra af de äldre
religionerna. Det sammanhänger nära med en
bondekultur, som ingalunda uteslöt en rätt
hög odling men tydligen var starkt
konservativ, hårdt fasthållande de gamla råa
troslärorna (såsom helvetestron), samt starkt
vidskeplig, behärskad af spöktro och fallen
för trolldom och besvärjelser. Den
chthoniska kulten var af en särskild art, den
fordrade offer i mängd, stundom
människooffer, den tillmätte gudstjänstbruk,
ritualformler, orakel och präster en mycket stor
betydelse. Som man ser står denna
religion i bjärt motsättning mot den anda vi
vant oss att kalla den hellenska.
Den chthoniska uppfattningen lefde
segt kvar i Hellas, den frodades ännu i
Athen under dess mest blomstrande
kulturtid. Men att en annan anda därbredvid
trängde fram och präglade den högre
kulturen, det berodde i synnerlig grad på
de homeriska dikterna. Grekernas bibel
är visserligen ej religiöst skapande i någon
större mån men starkt
religionsreformerande. Det är kändt, hvilken eländig och
dyster lott den tillmäter de döde i Hades,
där de irra omkring som medvetslösa
skuggor. Mindre kändt är att detta betyder
ett afgjort kulturframsteg — befrielse från
helvetesskräck och spökfruktan. Genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0141.html
