Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
ERIK HEDÉN
Denna chthoniska tro undanträngdes
som sagdt af Homeros’ gudauppfattning. Men
i Ättika lefde den länge kvar — athenarne
voro i religiöst hänseende ytterst
konservativa — och hade särskildt en fast borg
i de Eleusinska mysterierna. Dock måste
den delvis vika äfven där. Det är då
högst lärorikt att se hur ett
hufvudvittnes-börd om denna de nya gudarnes seger
också ställvis formar sig till ett häfdande
af mannens öfverlägsna rätt gentemot
kvinnan.
Det är Aischylos, Hellas’ väldigaste
tragöd, som format denna uppgörelse i sitt
drama Enmeniderna. Det är ju slutdramat
i en trilogi, Orestien. Orestes dödar sin mor
Klytemnestra för att hämnas hennes
äktenskapsbrott och mord på fadern. Knappt
har modern fallit -—- sedan hon nästan
men dock förgäfves skrämt sonen från att
genomstinga den barm som födt honom —
innan Erinyerna nalkas och Orestes flyr
för dem som vansinnig. Men han vet
hvar skydd bjudes; hos Apollon, som själf
i Delphiska oraklet manat honom till
hämnden. Det blir Apollon som i Orestes’
ställe utkämpar rättstvisten med
underjordsgudinnorna. De hänskjuta domen till
Areopagen i Athen, där Athene leder och
har afgörande rösten. När nu parterna
strida, förklarar Apollon rentaf, att det
snarare är mannen som bör kallas barnets
alstrare än modern — han angriper den
gamla kvinnligt färgade gudatron just i dess
fysiska utgångspunkt. Strax före mordet —
i det mellersta drama Choephoroi — har
Klytemnestra sport Orestes, om då endast
hon skulle lida för sitt snedsprång, men
mannen, Agamemnon, ej för alla sina. Svaret
blir: mannen, som verkar och kämpar utom
hemmet är ej skyldig räkenskap inför
kvinnan, som sitter i lugn hemma och
näres af honom. Man hör här ur den
åldrigt ärevördiga heroertiden det moderna
Athens äktenskapsproblem klinga fram.
Athene afgör domen till Örestes’
förmån. Visserligen söker och lyckas hon
ställa Erinyerna till freds, liksom ock i
Athen de nya och de gamla kulterna lefde
fredligt bredvid hvarandra. Men hennes
domsmotivering är märklig: hon har själf
födts utan mor (ur Zeus’ hufvud), hon är
själf jungfru; därför är det ej kvinnan och
äktenskapet hon älskar utan enbart det
manliga, därför ger hon mannen rätt mot
kvinnan. Så talar gudinnan, som främst
af alla njöt Athens dyrkan, med hvilkens
väsen folket kände sitt eget vara ett.
Anmärkningsvärdt är att senare det
konservativa partiet i staden var mest
kvinno-vänligt. Medan Euripides, den mest
so-phistiskt påverkade af tragöderna, allmänt
omtalades som kvinnohatare, ropar den
konservative komikern Aristophanes
kvinnorna till hjälp för att hejda demokratins
krigspolitik. Xenophon förordar
äktenskapliga reformer, som Heiberg omnämner med
gillande. Platon genomför i Staten den
mest radikala likställighet mellan kvinnor
och män. Dessa författare ha tydligen
vid utarbetandet af sina reformplaner tagit
hänsyn till kvinnans friare ställning i Sparta.
Vi ha nu kommit in på Athens
blomstringstid. Som bekant började den med
perserkrigen, i hvilka Athen skördade
största äran och vinsten. Genom en
otrolig kraftutveckling hade det ej blott
besegrat perserna utan ock grundat ett eget
rikè, större än något som Hellas skådat.
Det syntes kalladt att bli alla grekers
härskare. Men det vardt icke så. Det gamla,
undanträngda, otidsenligt utrustade Sparta,
som därtill icke eftersträfvade ett så
omfattande välde, fann efter den långa
kampens slut makten i sina händer. En
utgång desto mer förvånande, som Athen i
så hög grad hade det ekonomiska
öfvertager Visserligen hade det en svag punkt.
Det kunde icke ens med hjälp af
bundsförvanter från fastlandet skapa en
landt-här duglig att mäta sig med Spartas. Men
detta uppvägdes mer än väl af deras
öfverlägsna sjömakt, ty så som dess rike
var danadt, kunde det ej krossas annat än
till sjös. Hvarför blef det då slaget?
Svaret blir närmast, att Athen tog för
sig för stora uppgifter. Redan Thukydides
klandrade demokratins lust för ständigt
nya och lockande företag samt dess
oförmåga att skilja på möjligt och omöjligt.
Demokratin har emellertid ej ensam skulden.
Den konservativa riktningen var föga mindre
varsam, då det gällde krig med Persien;
visserligen ville den fred med Sparta, men
därtill kräfdes ock en fredsvilja från
Spartas sida, som ej alltid förefanns. Detta
gällde dock blott förra hälften af 400-talet.
Längre fram efter perserkrigets slut blef
demokratin det afgjordt krigslystna partiet..
De offer folket underkastade sig voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
