Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs Historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. II. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
ANNA HAMILTON GEETE
och äfven hans damer ha ej hunnit stiga
ur vagnen förrän en gammal bekant
uppenbarar sig under öfverraskande
förhållanden. Louise beskrifver ankomsten:
.... »Vi foro genast till die Sonne, men
funno till vår ledsnad att inga rum voro le
diga . . . Helvig gick för att skaffa ett annat
logis, medan vi sutto kvar i vagnen.
Knappast hade han aflägsnat sig förrän en liten
sirlig, ytterst prydligt klädd herre störtade fram
till vagnsdörren och under många bugningar
tilltalade oss på ett främmande språk.....
Systrarna igenkände genast herr von Brinck
man och hälsade honom med stor glädje;
men han betedde sig så besynnerligt, att de
nästan började betvifla att det verkligen kunde
vara han. Han fortfor alltjämt att med
flödande tunga tala svenska, bugade och
gestikulerade och hörde alls icke på hvad de sade . . .
Slutligen lämnade han oss lika hastigt som
han kommit, för att hälsa på en
förbipasserande dam. Systrarna kunde icke hämta sig
från sin förvåning . . . Helvig återkom strax
därpå med underrättelse att han funnit ett
förträffligt kvarter alldeles i närheten, och vi
begåfvo oss dit . .. Systrarna höllo just på att
för Helvig skildra hvad som inträffat, då
Brinckman själf inträdde .... * Han hälsade oss med
stor hjärtlighet, försäkrande att han alls icke
känt igen oss utan verkligen tagit oss för
resande svenska damer och endast velat säga
oss att det redan samma kväll skulle blifva
rum lediga på värdshuset. Systrarna skrattade
godt åt hans misstag, och bådo honom komma
tillbaka och dricka té med oss, hvilket han
äfven gjorde, tillsammans med den svenske
general Armfelt och en rysk grefve Berg ...»
Hvem kan återhålla ett leende vid
tanken på den lille elegante, älskvärde
Brinckman — damernas vän, den
artigaste bland människor, den ridderligaste
bland tillbedjare — i denna för en
person med hans skaplynne mer än
brydsamma situation! — Endast få år förut
hade han, efter ett längre uppehåll i
Weimar, skilts från Amalia von Imhoff,
»den enda, den gudomliga», under
glödande försäkringar att hennes bild för
evigt var inristad i hans hjärta. I
hofkretsarna, där man icke kände detta
hjärtas mindre vanliga rymlighet, hade
man öppet diskuterat hans passion och
sannolikheten af en mera bestående
förening mellan de båda »skaldesjälarna».
Annu från Paris fortfor han att sända
henne »oändliga» bref och dikter samt
försäkrade, att »Germanias allvarliga
sångmö» äfven midt i den republikanska
hufvudstadens vilda, »öfver ruiner
framvältrande brus» föresväfvade honom
munter Amaliens Bild» och räddade honom
från alla förvillelser. Nu återsåg han,
efter en jämförelsevis kort skilsmässa,
den tillbedda som gift och — kände
icke ens igen henne, ehuru han med
aldrig svikande artighet skyndade att
erbjuda de förmodade landsmaninnorna
sin hjälp i en tillfällig förlägenhet.
Onekligen har det behöfts en god portion
takt och grannlagenhet å ömse sidor för
att utplåna spåren af ett så fatalt
missgrepp. De följande dagarnas
anteckningar, i hvilka Brinckman oaflåtligt
spelar den oumbärlige och tjänstaktige
familjevännens roll, bevisa emellertid att
detta verkligen lyckats. Att en vänskap
som bestått detta eldprof skulle vara
lifvet ut, kan inte förvåna. Amalia
förblef från denna stund allt till sin död
för Brinckman alltjämt den »gudomliga»
— om också långt från »den enda».
Sammanställningen af Brinckmans och
Armfelts namn på samma sida i dessa
barnsligt okonstlade anteckningar verkar
nästan som om den blommiga
muslinsgardinen i ett flickrum för ett ögonblick
förts åt sidan af luftdraget och man
genom det öppna fönstret plötsligt
uppfångat en skymt af glimmande bajonetter
och tungt framtågande kolonner under
en åskdiger himmel. Det var i själfva
verket i en för deras nya fädernesland
ödesdiger stund som de resande anländt
till Berlin. Armfelt var nyligen
ditkommen efter att ha rest genom natt och
dag från Stralsund som öfverbringare af
det handbref från Gustaf IV Adolf till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
