Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs Historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. II. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
ANNA HAMILTON GEETE
hon vid ett tillfälle — en middag hos
grefve Metternich — då hon till och
med haft den äran att föras till bordet
af den svenske generalen. »Hela hans
utseende är så vidrigt, ehuru alla kalla
honom en vacker karl . . . Hans ögon äro
som döda, och hela hans ansigte har just
det slappa och utlefvade som man
tänker sig hos en verklig Vällustinglh
Louischen har tydligen icke förgäfves
studerat tidens romanlitteratur, i hvilken
den samvetslöse och högättade förföraren
som bekant spelade en synnerligen
framstående roll. Man har emellertid en
smula svårt att igenkänna den städse
oförbrännelige Gustaf Mauritz i denna
hemska skildring. ’ Men förhållandena
i Berlin voro honom, som sagdt, för
tillfället allt annat än sympatiska, och
det är fara värdt att han på tillfrågan
skulle hafva beskrifvit sig själf som en
»fattig, syndig och uttråkad människa»
— liksom förut i Carlsruhe — under det
nödtvungna deltagandet i de intellektuella
orgier, hvarmed den vittra och förnäma
Berlinervärlden firade skaldinnan från
Weimar. »Germaniens allvarliga sångmö»
hade säkert föga dragningskraft för den
lefnadsglade och galante gustavianen,
och konversationen i dessa känslofullt
esteticerande och filosoferande kretsar
var knappast af den art, i hvilken han
var ägnad att briljera. Med ett ord
— han hade förmodligen odrägligt
ledsamt. I alla händelser försvann han
inom kort från skådeplatsen, då han
lämnade Berlin för att efter mer eller
mindre väl uträttadt ärende återvända till
Stralsund.
Så mycket hjärtligare gestaltade sig
förhållandet till Brinckman. Louischen
antecknar nästan dagligen, att hon med
honom haft »långa, goda, lärorika samtal» och
att hon finner honom vara »en obeskrifligt
god och ädel människa, som man kan
säga allt hvad man tänker». Det lig-
ger något rörande i den välvilja,
hvarmed den fyratioårige, världserfarne
diplomaten sysselsätter sig med familjens
yngsta och blygaste medlem, som
bredvid de lysande systrarna afgjordt
spelade Askungens roll. Hennes lilla
poetiska Mignongestalt väckte hans
intresse och han upptäckte hos henne, som
han själf sagt, »dolda skatter af känsla,
godhet och intelligens», som ännu ingen
annan brytt sig om att taga vara på.
Ännu många år efteråt skrifver han till
henne, att hon då i Berlin, med sina
stora svarta drömmande ögon och i »den
lilla hvita klädningen med de korta
puffärmarna», föreföll honom som »en
späd ängel med ännu ej fullt utvuxna
vingar» . . . »Aldrig glömmer jag»,
tilllägger han, »alla de goda koppar té
ni serverade mig med edra små söta,
hvita händer, eller alla våra förtroliga
samtal vid tébordet, i vrån bakom den
stora skärmen». De kvällar, då man ej
var på annat sätt upptagen, samlades
vanligen en krets af förtroliga vänner
hos Helvigs i deras tillfälliga bostad.
Amalia hörde till de kvinnor, som
tyckas skapade att hålla salong, och hvar
helst hon uppehöll sig, blef hon snart
en medelpunkt för själfullt och
upplif-vande umgänge mellan intressanta
människor. Bland hvardagsgästerna vid
hennes provisoriska »tébord» i Berlin
nämnas personligheter sådana som filosofen
Fichte, bokförläggaren och konstkännaren
Sander, fru von Kalb—Schillers
ungdoms-älskade, en af samtidens intressantaste
kvinnor —, den gamle Nicolai,
kapellmästaren Himmel, musikern Zelter, grefvinnan
Voss, Brinckmans trofasta väninna, som
senare under brydsamma förhållanden
tillbjöd honom en välbehöflig tillflyktsort på
sitt gods i Mecklenburg — och många
andra, bland hvilka knappast någon torde
kunnat räknas till de egentliga
hvardags-människornas kategori. Man läste högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
