Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs Historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. II. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
ANNA HAMILTON GEETE
Men ungdomens bittra tårar äro
lyck-ligtsvis lätt torkade. Efter en god natts
sömn ser Louischen redan världen med
mindre tröstlösa ögon. Klockan half sju
på morgonen är hon redan färdigklädd
och skrifver i sin dagbok före afresan
från » Neukobingen » :
... »I dag vaknade jag mycket tidigt och
steg upp klockan half sex. Det var förfärligt
kallt och marken helt hvit och gnistrande af
frost, men det gjorde mig en obeskriflig glädje
då jag drog upp gardinen och såg månens
silf-verskifva och morgonstjärnan så stor och klar
strax bredvid. Längre ned syntes redan litet
af morgonrodnaden, himlen var klar som glas,
och alltsammans fyllde mig med en känsla af
fröjd som icke kan beskrifvas!... / morgon
skola vi vara i Stockholm / /. .. Min högsta,
hemligaste önskan vore att där få en liten
kammare, ja, hur liten som hälst, men alldeles för
mig själf. Dock, det är väl knappast möjligt
att en så stor lycka kan vederfaras mig — det
vore alltför mycket... Nu ropar Helvig,
hästarna äro förspända... 3
Äter rullade den stora resvagnen
vidare, och med allt mera spändt och
undrande intresse iakttogo de tre systrarnas
vakna lifliga ögon hvarje säreget och
ovanligt drag i det uppsvenska
höstlandskapet: de långa grå gärdesgårdarna
utmed vägen, de många grindarna, där
linhåriga, blåögda barn sprungo omkull
hvarandra för att öppna och få en
kopparslant till lön, de gulnade
björkdungarna, hvilkas hvita stammar spegla sig
i små höststilla insjöar, den klargröna
höstsäden på åkrarna, skogens djupa
tystnad och de små, underligt grå,
torf-täckta stugorna, »som vuxna ur jorden
och mera lämpade för sagans dvärgar
än till människoboningarAllt är så
nytt, så olikt allt hvad de sett eller
drömt sig. Rimfrosten ligger ännu vid
middagstiden kvar i skuggan, men
allt glindrar och gnistrar som af tusen
juveler i solskenet, och aldrig tycka de
sig ha andats en luft, så underbart ren
och lätt. Ännu många år efteråt skulle
intrycken från denna sista, långa resdag
kvarstå i deras minne »wie eine Fahrt
in’s Märchenlandh, och som ingen gång
förut under resan känna de att de nu
verkligen äro långt, oändligt långt från
allt som hittills varit dem kärt och
välbekant — »närmare Nordpolen» — i en
ny och främmande värld, där äfven det
mest sagolika och oerhörda är möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>