Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - E. T. A. Hoffmann. Af V. Ljungdorff. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. T. A. HOFFMANN 181
tekniska fulländning — ett af de mest
markanta dragen hos Hoffmann realisten.
Utgående från den säkerligen af oss alla
delade föreställningen om lifvet såsom en
lek i blindo, har han nämligen med dessa
vid hastigt påseende omotiverade grepp i
handlingens gång velat teckna alla de
oförutsedt uppdykande, för våra afsikter
och vårt mål främmande öden och
företeelser, som korsa vår vandring från det
första steget till det sista. Stundom kallar
han dem »die Missverständnisse, die uns
um das Leben betrügen», stundom »die
Verwickelungen des Zufalles, die wie ein
neckischer Spuk die menschlichen
Verhält-nisse durcheinanderwerfen» (Der Dichter
und der Komponist, Serapionsbrüder Bd I).
Hvad som duperar oss är, att Hoffmann
förlänat hvar och en af dessa lifsfaktorer
formen af en mänsklig varelse, till sin
konsistens helt naturligt mer eller mindre
vansklig att gripa. Än springer den fram
ur en skrubb i hörnet och vrider allt på
sned liksom den lille putslustige
afgrunds-anden i medeltidsmiraklerna, än smyger
den in om en halföppen dörr som en
stackars drömmande narr och undervisar
den kloke i konsten att lefva och vara
sina ödens herre, än tittar den in till Lutter
& Wegeners efter teaterdags, än skrider den
fram ur töcknet som en ny Savonarola,
rensar luften efter katastroferna och leder
hjältens steg in på en ny väg.
Man må emellertid ingalunda föreställa
sig, att Hoffmann, vid detta onekligen
vågsamma sätt att behandla öfvernaturliga ting,
öfverraskar en med spökeffekter, än mindre
med ändamålslösa djäflerier. Mot allt
sådant står hans konstnärsinstinkt, liksom
äfven i viss mån hans känsla af diktarens
plikt gentemot läsekretsen, på ständig vakt,
och Barbeys påstående, att Hoffmann
»per-dait de vue son public comme ön perd
de vue les convives lorsque 1’on glisse
sous la table» är en lika ful som spirituell
osanning. Han inför endast en mer eller
mindre besynnerlig främling, utrustar denne
med drag som han själf mött och
uppfångat på sin väg, låter denne främling
tala och röra sig ibland oss såsom en
af de våra, afvinner för honom vårt
rent mänskliga intresse och leder oss
sålunda, med den leende min och den svala
objektivitet, som är honom egen,
omärkligt steg för steg in i l’au-de-lå, låter oss
genom en obetydlig gest eller en förflugen
replik med ens förstå, såsom en helt
naturlig sak, att den besynnerlige främlingens
rike ej är af denna världen.
I de fall, då det öfvernaturliga ej,
såsom här ofvan, begränsas till en enstaka
figur, utan mera såsom en allmän
spök-stämning följer diktens handling, då spelar
det hos Hoffmann rollen af en molnvägg,
mot hvilken personer och händelser kunna
afteckna sig plastiskt, om än i vidunderliga
former och proportioner, — ej sällan till
och med så nära narrgränsen, att man
tydligen ser hur han drifver gäck ej endast
med hela det dimmiga sällskapet, utan
äfven med läsaren. Jag erinrar t. ex. ont
det stället i Der goldne Topf
(Fantasie-stücke, del II), där dresdnerarkivarien
Lind-horst berättar om sin faders »för kort tid
— högst trehundraåttiofem år —- sedan»
timade död, brödernas strid vid faderns
bår om den präktiga onyxen; huru liket
härvid omsider förlorade tålamodet, hoppade
upp och kastade den ene af stridstupparna
utför trappan; huru denne då i grämelse
tog vägen »till drakarna» och för
närvarande uppehåller sig i en cypresslund i
Tunis, där han är strängt sysselsatt med
att bevaka en mystisk karbunkel mot en
nekromant, som bebor ett sommarlogis i
Lappland. Endast under de fattiga
kvartstimmar denne lappländske nekromant sysslar
med vården af sina salamandersängar, kan
den förskjutne göra sig ledig från
vakthållningen för att i största hast delgifva
Lindhorst de sista nyheterna från Nilens
källor.
Man stannar häpen inför ett dylikt
handlöst gäckeri med allt hvad
snusförnuftigt folk heter. Man har förvisso sällan
sett rummets, tidens och handlingens
enhet kastad öfver ända med en mera
obesvärad öfverlägsenhet.
Bortsedt emellertid från dessa och
andra liknande utsväfningar af ett
skämtlynne, som natt och dag stod på lur, var
grundtanken i hans uppfattning af det
öfvernaturliga i dikten — i hvilken af de
båda ofvan antydda formerna han än lät
det spela in — att på yttervärlden inrikta
det underbara, som uppgått i diktarens
fantasi. Det var följaktligen ingenting
annat än steget fullt uttaget från Novalis’
fordran på diktaren att utjämna klyftan
mellan oss och sagovärlden. Och helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
