Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - E. T. A. Hoffmann. Af V. Ljungdorff. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8o
V. LJUNGDORFF
visst nödgas man medgifva, att ingen med
en mera fulländad elegans än just Hoffmann
förmått undansnilla råmärkena mellan
drömmen oeh verkligheten, mellan
hallucinationen och de klarvakna förnimmelserna,
till och med mellan det artificiella och
det organiska. Hvar slutar det ena och
hvar tager det andra vid i historien om
gubben Coppelius, studenten Nathanael
och automaten Olympia (Der Sandmann.
Nachtstücke 1817) eller i de bländande
interiörerna hos arkivarien Lindhorst? Äfven
i rena bagateller förmår han med de
enklaste medel försätta läsaren i en
hallucinationsstämning, snärjer in honom i ett
nät af mystifikationer och kommer sedan
själf som den leende flanören och rent af
förvånas öfver att man kan finna något
besynnerligt i allt detta. >Wie ist’s Ihnen,
Verehrter?» Detta är ju nakna gråa lifvet!
Förhållandet är endast, att ni, tack vare
min laterna magica, ser det alltför tydligt!
— Och med ett omärkligt ryck i sitt
instrument förändrar han allt i en
handvändning. Den, lille gravitetiske mannen, som
tittar in om dörren hos konrektor
Paul-mann (Der goldne Topf); eller den
illasinnade magister Tinte i sagan om Das
Fremde Kind (Serapionsbi tider, Bd. II);
— båda befinnas stundvis vara, ej
människor, utan den förre en grå papegoja
och den senare en ofantlig fluga. Busken
med brandliljorna blir till en storblommig
nattrock af damast, palmträden till
»Scher-benptlanzen», den exotiska fågelskaran till
några enstaka simpla gråsparfvar.
Om sinnet icke är ohjälpligt förflackadt
— »si ön n’a pas l’åme faite avec le
grès d’une cruche» — tvingas man att
tro. Och man känner sig till mods som
vid en vandring i skumrasket, där en
uppdykande mänsklig gestalt, då man nalkas
den, befinnes vara ett träd vid vägkanten.
Verkligheten gungar under ens fötter.
Det ligger någonting oerhördt i detta
sätt att teckna lifvet. En enda lapsus,
och gränsen till det ridikyla är
öfverskri-den. Det må nu gärna lämnas därhän,
huruvida den vakna intelligensen alltid här
stått diktaren bi. Men om vi taga saken som
den är, på godt och ondt, sluta ögonen
och sammanföra de många stundom
stridiga intrycken under ett riktigt perspektiv
och samla dem som en afskuggning på
vårt medvetande, så finna vi utan tvifvel,
att Hoffmann på ett helt annat och mera
gripande sätt än någon ren s. k.
verklighetsskildrare låtit lifvet själft med dess
växlingar susa förbi oss, i det lian sålunda
låtit oss förnimma »die tiber uns
walten-den Prinzipien» och dessas fenomen i den
myllrande mångfalden omkring oss.
Hoffmann var realist i detta ords egentligaste
mening, det är sant. Iakttagelse (i synnerhet
själfiakttagelse) och motivering äro de
källor, ur hvilka hans diktning hämtade- sin
näring. Men för den som i umgänget
med honom erfarit hvad vi här ofvan sökt
antyda är det likvisst mer än en gåta, att
Heine en gång låtit förleda sig till en
jämförelse mellan denne diktargestalt och
— jätten Anteus.
Det är naturligt, att denna de ockulta
faktorernas mellankomst äfven hos
Hoffmann kan spela rollen af ett Deus — eller
måhända oftare: Satanas — ex machina.
Dock aldrig så, att karaktärsteckningen
därigenom förflackas eller, med ett ord,
miraklerna i någon som helst utsträckning
få träda i psykologiens ställe. Just på
denna punkt äro eljest, som vi veta,
romantikens synder mångahanda, och här
hämtar äfven en upplyst kritik sina bästa
vapen, när den går ut till härnad mot
det utslag af kristlig lifsuppfattning, som
insvepts i den lätt misstydda benämningen
satanism.
Hos Hoffmann stå vi alltså inför en
konst, som kan kallas religiös i detta ords
mest lefvande betydelse. Visserligen har
Hoffmann, som annars sade sin tanke klart
och väckande i så många och vidt skilda
kulturfrågor, till och med i något honom
så instinktivt motbjudande som politik —
låtom oss minnas, att han lefde midt under
brinnande napoleonid samt att han (i
Warschau och Dresden) bokstafligen fick
känna krutstänket från kejsarens framfart1
— aldrig med ett ord lämnat en
antydning till en religiös bekännelse. Såvida
man ej vill skönja en sådan i
Kreisler-biografien (samtalet mellan Kreisler och
Chrysostomos samt mellan Kreisler och
Cyprianus i del II fragm. 5. resp. 7.) och
i hans musikskriftställeri (t. ex. Alte und
neue Kirchenmusik. Allg. Musikal.
Zeit-ung, årg. XVI 1S14). Men på en lifsbe-
1 Det inträffade till och med, att hans »nya
stöfvelkrage blef sårad» under bombardemanget af
Dresden d. 8 maj 1813.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
