Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Oscar Levertin som litteraturkritiker. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
CARL G. LAURIN
sympatiskt han skildrade de läsarrörelser,
på hvilka Selma Lagerlöf grundade sin
Jerusalem. Jag vill blott i korthet påpeka
hans förmedling mellan utlandet och Sverige.
För ett land med Sveriges läge är en
ständig andlig förbindelse med de stora
kulturländerna nödvändig, om också
svårupp-rätthållen.
Materiellt ha danskarna ett försprång
på tolf timmar, om man räknar Stockholm
som vårt andliga centrum.
Vår naturliga tröghet, en med högfärd
något uppblandad blyghet hindrar de flesta
af oss att tala vår bristfälliga tyska eller
franska med utländingar och äfven att
upprätthålla skriftlig förbindelse med främmande
länder. Våra gamla så välgörande
relationer med fransk kultur upphöra mer och
mer, man gör allt för att motarbeta och
inskränka studiet af franska vid våra
läroverk, och för hvarje år blir det färre
svenskar som kunna läsa en fransk bok,
hvarigenom slutligen förstahandskunskapen om
det romanska tanke- och känslolifvet blir
oss undandragen.
Oscar Levertin, som för hvarje år
trängde längre och längre in i förståendet af det
svenska och som älskade Sverige med en
innerlighet, som jag åtminstone sällan
påträffat, hörde till dem som med outtröttlig
ifver spejade efter det värdefulla hvar det
än fanns.
Han hade en förklarlig förkärlek för den
galliska kulturen. Den fasthet och
fulländning, den rikedom och skönhet, som ligger
i fransk odling, den elegans i detta ords
högsta mening, som finnes i Pascals
fromhet lika väl som i sensualismen hos en
Anatole France, allt detta ägnade han en
beundran, som endast den visade rikedomen
i hans väsen.
Jag skulle vilja säga, att förmågan af
djup beundran är den etiska egenskap som
den estetiske kritikern främst bör äga,
liksom ödmjuk sanningskärlek är
vetenskapsmannens moraliska ryggrad. Och dessa
egenskaper äro också i högsta grad typiska
för Oscar Levertin.
Mitt första minne af honom, nu mer än
tjugo år gammalt, var förvåningen öfver hans
glödande hänförelse öfver en detalj i en
rysk roman, till den grad afstack denna
hans förtjusning mot torrheten och knarret
hos det halftjog litterära personer, som sutto
omkring. Hans vetenskapliga intresse förde
honom till ett omutligt kraf på sanning och
rättvisa. Hans samvetsömhet i den vägen
kom honom att våga allt, och hur
obehagligt det än var för honom, hur mycket han
än stötte partikamrater och vänner, hur
mycket han utsatte sig för att betraktas än
som »osedlig», än som »reaktionär», sade
han alltid ifrån sin åsikt. Detta förefaller
kanske de icke skrifvande ganska naturligt,
de som skrifva veta hur pass svårt det är.
Beundransvärd var också den energi,
hvarmed han kastade sig in i det nya. Den
som ej försökt att förstående betrakta
något främmande och ibland antipatiskt nytt,
kan ej föreställa sig hvilken andlig
ansträngning det kostar att ärligt gripa sig an med
att vilja förstå en ny konstnär eller en ny
författare. Det var just Levertins manliga
och modiga lifspatos att besegra Bojgen,
som vill intala oss att det osympatiska och
svårfattliga nya kan kring- och förbigås.
Och vidare, är det ej etik i högsta
mening att aldrig själfförnöjdt slå sig till
ro med hvad man vet, att fullvuxen och
lärd sätta sig åter på skolbänken för att,
som Oscar Levertin gjorde, läsa och lära
de naturvetenskapliga ämnen han visste med
sig ha underskattat, att alltid gå till de
grundligaste utredningarna och läsa Harnacks
alla volymer om den kristna
dogmbyggna-den för att rättvist kunna bedöma
kristendomen. I vår tid, då så mycket
öfvermodigt och löst prat affärdar de högsta och
heligaste saker, då kristendomen kallas en
väfnad af prästlögner af personer, som ej
ens hveta hvad som står i katekesen, och
då å andra sidan notisen om
»vetenskapens bankrutt», ett uttryck, som särskildt
förargade Levertin, ideligen omtryckes, äro
personer af Oscar Levertins art sådana att
man hälsar dem med fröjd och skiljes från
dem med bitter saknad.
Han var mångsidig och så djup att
flera ytliga människor trodde honom vara
ensidig, ty han beskref så förstående
doften i rococoboudoirerna, att vissa trodde
honom vara en sensualist utan blick för
pliktens stränga men höga skönhet. Men
Levertin beskref, begrep och älskade också
en Frans från Assisi, en fattig, ideel svensk
elementarskolelärare eller plikttrogna
preussiska officerstyper.
Det var ej bara mot parfymer och ädla
stenar han log med sitt melankoliska
sensuella leende, det var efter ännu större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
