Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det förklingande. Fyra konturteckningar af Gustava Svanström - Nadeschda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET FÖRKLINGANDE
Fyra konturteckningar af GUSTAVA SVANSTRÖM
NADESCHDA.
A FLICKSKOLEGÅRDEN
stå balsampopplarna med
unga blad, klibbigt guldgröna
och med en doft som af
honung och hvetebröd.
Inne i högsta klassen ha de svensk
lektion. De läsa Runebergs Nadeschda,
fjärde sången.
Soldammet dansar i rummet, och den
vackraste flickan läser, hon som är
brunblond med beslöjade haremsögon och
smala fötter. Hon som alltid är så
elegant chausserad och har en röst som
påminner om klingande vattendroppar.
Hon läser:
»Min kärlek gör min glädje,
så är den oförgänglig
och flyktar ej som furstens.»
»Din kärlek gör din glädje,
så svara, hvad är kärlek?»
Hon gör ett uppehåll, som om hon
väntade, att turen skulle gå till någon
annan.
Tio par flickögon telegrafera till
hvarandra.
Men läraren, en tankspridd man med
några veck i pannan, sitter med handen
sluten kring linjalen och blicken
obestämdt glidande ut i rummet.
—• Vidare, säger han blott.
Den brunblonda läser:
— Hon log ett vårligt löje:
»Min furste», så hon sade,
»han vet det ej, han frågar,
o, att jag själf det visste! ...»
Läraren sitter med handen sluten
kring linjalen.
Soldammet dansar i luften, och han
lyssnar till den klingande flickrösten,
som tolkar de sköna stroferna.
Då händer det honom, att femton
år och ännu ett par halka bort ur tiden.
Det är den våren han tog studenten.
Han blef blek och mager den våren, och
föräldrarna sade: öfveransträngning.
Hans hjärta upplefde de rosiga
vårkvällarnas ljufva bitterhet, jorden bar
hvita anemoner, och himlen stod full
af purprade drömmar.
Men när ett år gått om, stod det
en dag en förlofning i tidningarna. Då
hade den trolösa förlofvat sig med en
bankkamrer, tjugufem år äldre än hon
själf.
Efter några år mötte han henne igen,
redan änka, och då fyllde ännu en sval
melankoli hans själ.
Så gingo åren, och de rosiga
vårkvällarnas mö gifte om sig med en rik
bryggmästare, själf änkeman. Han möter
henne ibland, hon har fetmat, hon är
omgifven af barn och styfbarn, lifvet har
gjort henne rik och mätt.
Han möter henne . . .
O, Nadeschda —1
Vårsolen lyser i rummet, den
klingande flickrösten läser, den har snart läst
den sköna sången till slut.
Tio par flickögon telegrafera till
hvarandra.
De ha upptäckt något, de ha
upptäckt att läraren ingenting hör, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
