Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det förklingande. Fyra konturteckningar af Gustava Svanström - Nadeschda - Vårvinter - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET FÖRKLINGANDE
209
brunblonda gärna för honom kunde få
stå där och läsa i evighet.
Han märker ingenting, han märker
ej de gyllne pilarna, som susa omkring
honom, de glittrande pilarna ur tio par
flickögon, som upptäckt, att han
drömmer —.
Då ringer det.
Han spritter till och gör en snabb
rörelse med vänstra handen öfver pannan
och genom håret, som han brukar, när
han vill stryka bort något.
Han märker. —
Han märker, att han blifvit
öfver-rumplad, han ser pilarna, som susa i
luften, de gyllne, glittrande elaka
pilarna i vårsolen.
Xadeschda, Nadeschda —!
VÅRVINTER.
De kommo i mörkret arm i arm.
Rakt emot dem rusade två glödande
ögonkulor, medan marken ekade och
skalf under ångmaskinens gnissel i kurvan.
Hon ville skynda öfver spåret, när
hans arm tvang henne att stanna.
— Stå stilla, du obetänksamma, sade
han.
I nästa sekund brusade lokomotivet
förbi dem och den långa raden af vagnar
med glimmande fönster.
De stodo helt nära, så att
andedräkten nästan tröt, och luften, som
darrade och dånade af farten, under
några sekunder gaf svindel.
Han kände, hur hon hårdt tryckte
hans arm, och när hans blick föll på
hennes ansikte, tycktes det honom
plötsligt som ett ansikte, som han aldrig
hade sett förr.
Så lossnade greppet kring hans arm,
och det främmande ansiktet han sett
slocknade.
Ord och Bild, iç:e årg.
Långt borta på fältet glimmade redan
den buktande eldormen genom tödimman.
Han kysste henne. — Hennes läppar
brände honom i den svala marsvinden.
De gingo åter i mörkret, arm i arm.
De gingo tysta, och han tänkte på det
ansiktets hemlighet, som han plötsligt
hade sett bredvid sig.
Han kunde ej släppa det, och
slutligen frågade han henne, hvad hon hade
tänkt på.
Det var en gång en människa, som
gjorde mig mycket ondt, sade hon —
och när han gjort mig det sista onda,
kom jag en dag att stå vid öfvergången
af ett järnvägsspår som nu.
Då ville jag kasta mig öfver skenorna,
ty det tycktes mig, att mitt hjärta redan
gått döden till mötes. Jag ville det —
jag vet ännu inte, hvarför jag inte i det
ögonblicket gjorde det.
Han gick tyst vid hennes sida.
Hennes läppar hade bränt honom i
den svala töblåsten . . .
Det var inte för min skull, tänkte
han — det skulle kanske aldrig kunna
ske för min skull.
Han tänkte åter på det främmande
ansikte han skymtat.
— Hvarför hatar jag det inte, tänkte
han, — när jag aldrig, aldrig skulle
kunna göra henne så mycket ondt.
Blåsten susade omkring dem stark
af doften från jordblandad snö och
tinande träd.
Mörkret skälfde i vinden, tungt af
jordens marstystnad.
— Hvarför? sade hon. —
— Hvarför går du och tänker på det?
-— Det är nu längesedan.
JORDEN.
Moder och barn sutto i vagnen, som
körde bort.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
