- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
212

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Stenbocksminnet och hvad det gifvit oss. Af Sam. Clason. Med 9 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 18

SAM. CLASON

där fiendeintriger höllo honom kvar, var
det rikets, sak som framför allt
sysselsatte honom, och vi se ju honom
därifrån året därpå, 1711, frammana det
fruktansvärda angrepp på Ryssland, som
så när hade blifvit tsar Peters undergång.
Det fanns också hos fienderna långt
mer respekt kvar för kung Karl och
hans rike,: än när korparna på slagfältet
samlas kring den döde eller döende.
Öfverdrift ligger det alltså i skildringen,
men dess totalintryck kan i alla fall
innehålla en god del sanning. Ty
konungens bortovaro var naturligtvis ett
mycket stort bekymmer, så
mycket.svårare, som både hans fäderneärfda makt
och hans; personlighet gjort, att man
vant sig att främst af allt lita till
honom; det. är, som bekant, en af den
karolinska tidens allra största faror,, att
lusten för initiativ, förmågan af kraftig
och målmedveten handling på eget
ansvar i så stor utsträckning saknades
äfven ganska långt upp i kretsar, som
eljes bort vara ledande.

Och riket led nod. Man öfverdrifver
betydelsen af slaget vid Poltava och
kapitulationen vid Perevolotschna, om man
säger, att det var slut med vår
stormaktsställning genom dem. Men så
mycket inneburo de i alla fall, framför
allt den sistnämnda, att kungen var
stängd hemifrån, och att rikets främsta,
dittills segervana fälthär var så godt som
förintad, och med båda delarna följde
mycket. Dit hörde de nya fredsbrotten
från både Polen och Danmark; dit hörde
också, att de ryska stridskrafterna på
ett vida kraftigare sätt än förut kunde
kasta sig öfver både Östersjöprovinserna
och Finland. Man har från våra dagars
horisont stundom vant sig att betrakta
Östersjöprovinserna och äfven Finland
såsom ett slags utanverk till det
svenska väldet, som kunde släppas och falla
utan alltför ingripande afbräck för det

hela — det kan ju till och med hända
att det sägs, att det var bra att de föllo
— men det är naturligtvis en felsyn på
de dåtida förhållandena.
Östersjöprovinserna och Finland voro lika
berättigade att försvaras och värnas och
vårdas som hvarje annan ledamot af
kronan Sverige, och det kunde aldrig
förbises, att förluster äfven där borta voro
ett stympande af själfva rikskroppen,
sådan den då utvecklat sig. Om våra
dagars Sverige skulle förlora en remsa
här och en annan där eller en hel rad
af gränsområden utefter någon sida,
inte skulle det vara mycken tröst, att
centrum kanske funnes kvar; på samma
sätt kändes det också för dåtidens
svenskar, då utposternas försvar dukade
under. Och från den synpunkten blir ock
1710 ett mycket olyckligt år för
rikskroppen, ty efter det ljusa
Helsingborgsminnet följer en hel serie af dystra
minnen: det är just 1710 som den
svenska flaggan måste strykas från en rad
fästen österut, där den då hade vajat
somligstädes i nära 100 år, annorstädes
än längre, i 150 år, ja i flere sekler.
Det blir detta års sommarmånader som
skola föra med sig dessa beklämmande
200-års minnen om Viborgs fall den 13
juni 1710, Rigas den 5 juli, Pernaus i
augusti, Keksholms och sist Revals i
september. Så nog var det »fiender
på alla håll» och »riket i nöd».

Till detta betryck, som omvärfde oss,
hörde nu ock danskarnas angrepp. Jag
undrar, om man icke rätt ofta låter sin
uppfattning däraf likasom färgläggas af
sin vetskap om utgången, och då låter
det hela te sig såsom en något hastig och
lättsinnig dansk trupptransport öfver till
Helsingborg, som där lika hastigt som
eftertryckligt slås tillbaka af Stenbock,
och så är faran öfver lika fort som den
kom. Så enkelt var dock icke
problemet. Danskarna kommo redan den 1

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free