Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Stenbocksminnet och hvad det gifvit oss. Af Sam. Clason. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 18
SAM. CLASON
därnere. Till herrarna i
försvarskommi-sionen i Stockholm skickade han
varnande underrättelser; man trodde honom
knappast, trodde icke att anfallet var så
nära förestående, framför allt ej så där
före vintern, och sände därför till en
början icke alls tillräckliga förstärkningar.
Men Stenbock gör då också något
annat; han börjar sitt oförlikneliga arbete
att väcka och elda befolkningen. »Ingen
af Karl XII:s män», säger hans senaste
biograf, »har så som Stenbock förstått,
att den fysiska styrkan ensamt icke
gifver makten, utan att den måste
uppbäras af moraliska krafter, och ingen har
heller så som han haft förmåga att
väcka och inrikta dessa krafter». Så
frambryta nu hans många
beundransvärda proklamationer och tal, i hvilka
han söker lugna de räddhågade, stärka
de vankelmodiga, belysa hvad som
förestod och elda alla att såsom trogna
undersåtar gripa sin konung under
armarna. »Hvilken är såstenhjärtad att han
icke med nöje beflitar sig på det högsta
att understödja Hans Maj:t med lif och
blod samt all sin egendom till
bibehållande af hans dyrt förvärfvade ära och
vår egen säkerhet? — — — I veten
själfve» — det som jag citerar är
ett tal på Malmö Stortorg — »I veten
själfve, huru de store Sveriges konungar
Karl Gustaf och Karl XI bemödat sig
att underlägga sin rätte ägare och
bibehålla detta hertigdöme samt denna
fästning såsom en bland de förnämsta
klenoder i kungliga svenska kronan. De
hafva icke mer undandragit sig att
därföre kläda blodiga skjortor, än deras
tappre män, som låtit sitt blod rinna
på sandhögarna för Köpenhamn,
Halmstad, Lund och Landskrona. Då vi äga
en konung, som med samma omsorg
vakar för vårt bästa, hvarför skulle vi
träda från våra förfäders berömmeliga
fotspår? — — — Och som detta her-
tigdöme kan kallas nyckeln till Svea
rike, äfvensom denna fästning till
hertigdömet, räknar jag, såsom landets
guvernör, för min största skyldighet att genom
denna stadens bevarande bibehålla allas
eder välfärd och egendom, och skall
därtill hafva lif och blod ospardt vid
alla tillfällen — — — Att jag således
är sinnad för min konung och
fädernesland, samt i alla mål vill dela faran och
besväret med eder, därpå tager jag den
lefvande Guden till vittne.» De hade
också den effekten, dessa tal och
proklamationer, att modet uppeldades, att
folk frivilligt strömmade till hans fanor
— eller såsom gamle Nordberg berättar i
sin historia — »ej allenast gamle ryttare
och soldater fingo såsom nytt lif, utan
unge bondedrängar och gossar lupo
godvilligt frän by och lada och läto skrifva
sig till soldater, när de hörde, att gref
Stenbock skulle föra dem an.» Och de
medförde likaledes, att såsom han efter
kriget kunde betyga, denna gång i
motsats till de föregående krigen i
Skåne inte en enda snapphane
uppträdde till danskarnes hjälp. Men det
är att märka, att inte var det här blott
stundens ord som hade denna vackra
verkan; där bakom låg någonting annat:
hela hans föregående
generalguvernör-skap, under hvilket han outtröttligt
ihärdig, rättrådig och vaksam, hjärtegod och
vänsäll såsom en verklig fader tagit sig
folket an, inte minst allmogen, aflägsnat
otrogna och brottsliga ämbetsmän och
på allt sätt sökt främja provinsens bästa.
Det var detta fredens oaflåtliga
plikttrogna arbete som skapat den fasta
grund, pä hvilken man sedan kunde stå
under ofreden.
På samma sätt gå oupphörligt de
mest enträgna maningar uppåt landet till
försvarskommissionen och andra
myndigheter att påskynda utrustningen af de
trupper, som oundgängligen behöfdes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
