Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Stenbocksminnet och hvad det gifvit oss. Af Sam. Clason. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
SAM. CLASON
högskola och tillbragt hela min ungdom
och min studietid i denna bygd, och
nog vet jag, att min egen generation
här uppe skulle haft skäl att stanna
inför den frågan och kanske tvekat inför
svaret. Ty det har nog ännu i senare
tid understundom varit så, som om
afståndet mellan den uppsvenska kulturens
centrum och den sydsvenskas varit långt,
kanske alltför långt, och det kan väl
också ifrågasättas, om icke i tankens
och känslans värld, när uppsvensken
tänkte på Skåne, det icke blott varit
rätt långa vägar att vandra, utan
likasom funnits ett slags gräns att korsa.
Skulle nu finnas aldrig så liten grund
kvar för hvad sålunda här ifrågasatts,
så ville jag inför Stenbocksminnet säga,
att afståndet måste förkortas, vägarna
göras jämna och lättgångna, gränserna,
om de finnas och skilja, utplånas. Man
kan besitta på olika sätt, men fullt och
helt äger man blott det, som man i
grunden känner. Och med den intimare
kännedomen händer det också ofta, att
nya rika värden uppdagas. Jag tror, att
vi svenskar rundt om i våra bygder ha
många sådana nya värden att upptäcka
och att därmed vinna. Det är så vi
skulle fullfölja vinsterna af förfädrens
segrar. Och skulle vi då nu ett
ögonblick återgå till spörsmålet om Skånes
insats i Sverige, dess betydelse för
Sverige, dess värden för Sverige, sä skulle
jag — uppsvensken, som lärt en smula
känna det — med några korta satser
vilja säga:
Det är bra för vårt folkfattiga och
understundom karga Sverige att ha inom
sig en landsända, så rik, att den, ehuru
till omfånget blott något mindre än en
fyrtiondedel af riket, dock har inom sig
ungefär åttondedelen af dess befolkning och ger
riket 26—29 % d. v. s. mer än en fjärdedel
af dess skörd. Det är bra för Sverige att
på det där lilla området ha ett så idogt
och mångfrestande folk, att det, ehuru
i så väsentlig grad inriktadt på
jordbruksnäringen, dock därjämte har
uppbragt exempelvis sin fabriksindustri till
en femtedel af hela landets och sin
sjöfart till nära en fjärdedel. Det är bra
för ett kapitalfattigt och understundom
slösaktigt land, att sparsamhet därnere
också är en dygd, så att denna
åttondedel af vår befolkning besitter närmare
40 % af våra sparbankers innestående
besparingar. Det har varit till stort gagn
för vårt lands kulturlif, att därifrån hafva
med sig kunnat införlifva sådana namn
och släkter som exempelvis Agardh,
Bring-Lagerbring, Giörvvell, David
Nehr-man-Ehrenstråle, Lovén, Sven Nilsson,
Retzius, Reuterdahl, Roslin, Schartau,
Schlyter, Stobæus, Thomander,
Wickenberg, för att inte tala om de många, som,
om än bördiga från andra landsdelar, dock
därnere fått hela sin egentliga utbildning.
Det är kanhända också af värde att
i vårt vidsträckta land med dess många
olika folkelement icke blott finnas
lynnesriktningar, som lätt tändas och
entusiasmeras och då raskt gripa verket
an, utan ock andra, som mera dröja och
väga, men när de en gång lagt handen
vid plogen, icke se tillbaka. Det är
också, tror jag, att uppskatta, om en
provins lågar af en sådan flammande
hembygdskänsla, att dess egen skald
med fullt fog kan säga om dess folk,
att de
veta och tro,
att ej under sol och måne,
det finnes en fläck, där människor bo,
så härlig och ljuf som Skåne.
Ehvar de slungas af ödets vind,
biltoge konungar like,
den färgas högt, deras lugna kind,
när de minnas sitt konungarike;
ty det är så, att en sådan
hembygdskänsla är en ypperlig jordmån äfven för
en brinnande fosterlandskärlek. Kom
ihåg, att ingenstädes under dessa senast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
