- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
227

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. I. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP

2 227

dådiga studentlifvet i Helsingfors, som har
varit föremål för så många vrånga
omdömen, är den jordmån, som Gripenbergs
ungdomsdiktning växte fram ur, och några
ord därom kunna därför tarfvas här. Den
naturliga, ungdomliga lifslusten var hos
oss ej ihjälklämd under bördan af orimliga
studiekurser; någon hetsjakt efter examina
förekom högst sällan. Man läste
visserligen och läste i regeln bra, men man
gräfde inte ner sig i böckerna, utan
vädrade på sig alltsomoftast och såg sig om
i lifvet. Nykterhetsrörelsen var i bildade
kretsar endast föremål för löje och ovilja
och hade bland de svenskspråkiga
studenterna blott ett ytterst ringa antal till—
hängare. De inom våra kretsar rådande
intressena voro af filosofisk, etisk och
estetisk samt själffallet politisk art. De sociala
intressena hade inte dykt upp då ännu,
med undantag af folkbildningen.
Kulturproblem af olika slag spelade en stor och
viktig roll i det glada kamratlifvet, ehuru
eller kanske snarare just emedan de
diskuterades vid glasets rand. Det dracks
tappert. Efter en supé med flera fina flaskor
följde regelbundet konjak eller likör i
afse-värda mängder. »Nylänningarna ta alltid
de sju första glasen i botten, och för
väst-finnarna går resten af sig själf», hette det;
och »resten», som nog slank ner lika
ledigt i nylänningar som i västfinnar, kunde
ofta bestå af lika många glas till, vare sig
innehållet var en så jämförelsevis mild
och oskyldig dryck som curaçao eller en
kraftigt verkande, såsom grön chartreuse.
Följden blef själffallet en glad och god och
jämt stigande stämning, som ofta nådde
mycket högt. Naturligtvis blef man full;
hvad skulle det tjäna till att bestrida det?
Men hur det nu är, innebär ruset, all
nykterhetshygien till trots, en lifsstegring,
kanske icke för alla och under alla
förhållanden, men under för öfrigt gynnsamma
omständigheter säkert. Det vore falskt och
otacksamt att neka, att jag — och många
andra — just genom denna nu af alla
angripna och af ingen försvarade alkohol fått
upplefva stunder af en sjudande lifskänsla,
som höra till de rikaste i lifvet. Många
vänskapsband knötos just vid sådana
tillfällen, och de ha ingalunda visat sig
svagare än andra; tvärtom ha de från början
fått fasthet, just emedan de knötos vid
glasens klang och under inverkan af Dio-

nysos’ saft, där sanning bor. Vågar någon
neka till, att en mans karaktär träder
tydligast i dagen under ruset, att eljes dolda
drag då varda uppenbarar Den, som
uthärdar rusets prof utan att visa någon
simpelhet eller råhet, han är i själfva verket
fri från sådan. Och finnas egenskaper af
lägre art hos någon, då visar det sig under
ruset, huru pass skarpa och djupt gående
de äro. Med fel som med förtjänster
blottas man inför hvarandra under vingudens
välde. Jag tror jag vågar säga, att de
flesta af vår krets voro män att bära ett
rus.

Sådant var kamratlifvet i den krets, där
Bertel Gripenberg vid tjugu års ålder gjorde
sitt inträde. Dess stormande, sjudande,
eggande ungdomslif — så olikt det stillsamma
och tama studentlif jag sedermera i Uppsala
gjort bekantskap med — ryckte hastigt
Gripenberg med i sina hvirflar. Som en
het springkälla brusade hans skaldekonst
i höjden, i strofer, som yrde och glittrade.
Hans debutbok, som utkom fem år senare,
våren 1903, återspeglar till en stor del
just detta kamratlif. Det var hans afsikt
att låta sitt förstlingsarbete utkomma under
det lika vackra som sanna namnet
»Lågornas lek»; men af välvisa rådgifvare lät
han förmå sig att utbyta denna titel mot
den platta och intetsägande »Dikter».

Sedan Tavaststjernas »För morgonbris»
kom ut, hade man i Finland ej upplefvat
en sådan skaldedebut. Ogillande röster
höjdes visserligen, ty många funno
Gripenberg osedlig; men deras stämmor
drunknade dock i kören af loford. Emellertid
torde denna Gripenbergs tidigaste bok
vara jämförelsevis föga känd här i Sverige,
där först »Gallergrinden» grundlagt hans
rykte. Det kan därför vara skäl att dröja
något längre vid den förstnämnda — det
är den väl värd.

Hos ett folk, som sätter en ära i att
aldrig någonsin visa sina känslor och
alltid yttrar sig med minsta möjliga entusiasm,
är det vågsamt för en skald att blotta sitt
inre lif. Redan Tavaststjernas starka
känsloutbrott hade på många håll mötts med
oförstående kyla — »jag spiller på Thules
björnskinnsfäll förgäfves min eldiga Ruster»,
sjöng han själf i en af sina
»Indiansom-mar»-sonetter. Men Gripenberg nöjde sig
ej med att spilla vin, han tände en eld,
som lågade, lyste och hettade vida om-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free