Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. I. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP
2 229
Min tanke är tom och mitt hjärta är trött,
och stapplande stegen svikta.
För tid, som jag fåfängt i synd förnött,
skall nu jag i plågor plikta.
Och dock är jag glad att den giftiga saft
med törstande tunga jag tömde,
ty godt är att känna den tärande kraft,
som bägarens trolldryck gömde.
När drömmarna skingras och dagen står
och kräfver mandomens gärning,
då sliter jag festens krans ur mitt hår
och kastar på nytt min tärning.
Se, den som har brunnit i brännhet brand,
. han lämnar slagget i elden —
med luttradt hjärta och hårdnad hand
han lämnar lustarnas välden.
Beredd på den stormflod, som komma skall
när dårskapens lek är öfvad,
mot farans famntag och kampens kall
han träder härdad och pröfvad.
Det är intet skryt som ligger i de
sista orden, tvärtom. Gripenberg har
bevisat sanningen däraf. Just under de första
åren af hans studenttid var det ju som
åskmolnen började hopa sig på Finlands
himmel och de första skrällarna ljödo —
dessa skrällar, som utan något
ljungeldsslag skrämde de styrande i landet till den
grad, att de tappade både vett och heder
och kröpo för ovädrets ande i ömklig
lydnad. Bland dem, som djupast ledo af
all den skam, som hopades öfver land och
folk, var Bertel Gripenberg. Under
intrycket af dessa händelser tillkommo »Vi
väntat en blixt», »Arfvingar» och framförallt
de två härliga strofer, som bära titeln
»Förberedelse» :
[ag hamrar i mörka tider
min rustning skinande blank.
Det klingande stål jag smider
är fläckfritt och utan vank.
När natten mot morgon lider,
jag vakar i väntan stum.
Beredd till kommande strider
jag bidar i ensligt rum.
Jag slipar i tysta timmar
min värjas bitande stål.
När morgon min ruta immar
och falnadt är härdens kol,
när bleknande månen simmar
i sky, som ljusnar mot dag,
då står jag i skrud som glimmar,
beredd till blixtrande slag.
De innebära ett löfte, dessa ord, och
det har han rikligen uppfyllt. Redan i
dessa hans första »Dikter» varsla hans
åkallan »Stormfågel» och hans hyllning
»Storm» om kommande uppsånger till strid.
Låt eldigt stridsrop, som ur dvalan väcker,
ur starka lungor fjärran klinga ut!
Sjung högt om ärans röda dag, som bräcker
i kampens åskmoln under stormens tjut!
Så ber han i den förra; och i den
senare tackar han:
Och skulle den storm mig döda,
som andra ur dvalan väcker,
och skall jag ej se den glöda,
den dag, som i stormen bräcker,
så har dock mitt hjärta bäfvat
af jubel vid stormens sång,
och flödande rikt har jag lefvat
i stormen ändå en gång!
1 alla tider och alla land har kvinnan
främst af allt inspirerat skalderna, och
i Gripenbergs lyrik spelar hon en stor
roll. Af städad salongserotik finner man
likväl ej mycket hos honom, ej heller
af personlig hängifvenhet, af innerlig
samhörighetskänsla. En våldsam, brännande
sinnlighet är det, som talar ur hans
kärlekssånger, begäret efter kvinnan som
sådan, ej efter individen. Denna känsla är
nu visserligen ingenting ovanligt, tvärtom;
men sällan har den hos svenska skalder
yttrat sig i så ohöljda, glödande ord.
Härvidlag är Gripenberg närmast befryndad
med Fröding, ehuru det rent fysiska ej är
så starkt dominerande hos den senare, och
med Sven Lidman, som dock icke når upp
till den förres omedelbarhet och
hvitglö-dande hetta. Gripenberg lofsjunger Salome
och Franz v. Stucks »Siinde», och sin
brännande längtan har han gifvit det
starkaste och mest sammanträngda uttrycket
i »Hungervisan» — ett betecknande namn.
Den låter — med uteslutning af den
misslyckade och komplett öfverflödiga
slutstrofen — så:
Af sköna kvinnor är världen full —
begärens stormvind sjunger.
Min själ är sjuk för åtrås skull,
jag dör af törst och hunger.
Som tiggarn på ett skördefält
med handen sträckt mot brödet
jag dör, jag dör af hopplös svält
midt ibland öfverflödet.
Jag har sökt lugn i kamp och tal
och arbetsdagens möda,
men lika tungt är dock mitt kval,
min törst kan jag ej döda.
Jag har sökt frid i de vises skrift,
jag hört eunucker predika,
men blodets dolska febergift
har dock ej gifvit vika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
