Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Sven Scholander. Några ord till femtioårsdagen. Af Sigrid Elmblad. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
SIGRID ELMBLAD
den skulle spricka; ett sätt att svalka sin
vrede som allmänt användt säkert skulle
förhindra många förhastade gärningar;
prof på ett utmärkt godt hufvud visade han
ju dessutom därmed redan då.
Dock, lifvets stötestenar undgår ingen.
Professor Scholander hade ej »kring sig
nio barn» och ej »yngst bland dem sin
Sven», och dock gick väl äfven öfver
hans läppar ibland den gamle Dufvas
klagan: »Hvad skall du bli, o, Sven?» I
lifvets mosaik är så lätt att passa in de
regelrätta stenarna, aflånga eller fyrkantiga,
runda eller flata, blott de tillhöra den
vanliga sorten, den som man har schablon
till, men kommer det så en alldeles ny
form, äfven om det gäller en ädelsten af
klaraste vatten, står man där oviss,
tummar på den och säger kanske med den
gamle Dufva och professor Scholander:
»Hvad skall du bli, o, Sven?»
Matematiken! Hur många äkta
konstnärsnaturer ha ej tornat mot den klippan.
Man räknar på ett annat sätt med toner och
färger än med siffror. Det heter icke: »två
gånger två är fyra» utan: »Är vägen till
stjärnorna aldrig så lång, gäller det att
hinna målet ändå».
Alltså läsvägen skulle icke föra dit.
Gamle redaktör Hedlund, en praktisk man,
rådde till köpmansståndet, men då
blixtrade det till under professor Scholanders
svarta bryn, och han sade: »En
Scholander köpman, nej, då får han kalla sig
Fredrikson i. Det blef till sist bestämdt,
att han skulle studera till
ornamentsbildhuggare, och det var han gärna med på.
Härfdig, liflig och vaken var han,
konstnärsblod flöt i hans ådror; en vacker dag
drog han åstad till alla konstnärers eviga
hägringsmål: Paris. Och ett tog han med
sig från fädernehemmet — gitarren.
Ty i detta hem hade musiken alltid
haft sin plats som främste hedersgäst. Då
akademisekreterarens möda för dagen var
slut, samlade den genialiske mannen de
sina omkring sig i förtrolig aftonkrets till
högtidsstunder, då han spelade på luta för
dem och sjöng sina kända visor därtill.
Sven Scholander har gått fram sin egen
väg och brutit den långa stycken för
andra, men han har kanske haft lyckligare
förutsättningar än de flesta att blifva hvad
han i denna stund är och att hinna just
hvad han hunnit till.
Det var redan under dessa glada
studieår i Paris och Rom som han började
skörda sina första lagrar. Icke offentligt
men i konstnärskretsar ljöd det redan
entusiastiskt: »Åh, har ni hört Sven
Scholander sjunga till gitarr? Det är en
konstnjutning af första rang.» Så kom han då
åter, upprättade sin atelier och satte snart
bo, anspråkslöst nog i början, men med
gladt mod, utan att sky någon möda och
utan att låta sången tystna. Gitarren
utbyttes mot den riksträngade lutan, och
tonerna ljödo allt starkare inom det lilla
hemmet, allt praktiskt arbete till trots.
Barnaögon logo snart mot dagen och hans
andes -barn »Svens visor» fingo lif i kapp
med dem. En dag sade han halft på
skämt åt sin hustru: »Hur tror du det
skulle gå, om jag sjöng offentligt?»
»Utmärkt», svarade hon af varmaste
öfvertygelse. Det var just den tiden då Arthur
Hazelius gick omkring, sökande och
finnande som ingen annan allt och alla, som
kunde hjälpa och främja hans stora
lifs-sak. Så fick han Sven Scholander att
medverka vid en konsert för Skansens
räkning, och resultatet blef en framgång
af enastående slag. Franska ministerns
fru, madame Millet, erbjöd honom, gripen
af entusiasm, att medverka, om han gåfve
en konsert för egen räkning, och därvid
blef det. Det var i vetenskapsakademien
1891 som Sven Scholander gaf sin första
konsert, en glänsande början till en
sällsynt glänsande konstnärsbana, säkerligen
ej på länge afslutad, det jubileum till trots,
som han i denna månad firar. Ty hans
själ är ännu lika ungt gifvande som för
tjugo år sedan, äfven om håret ljusnat till
lifvets sista färgnyans, och röst — ja,
därvidlag är Sven Scholander en lycklig
suverän, så godt som oberoende af detta för
andra sångare så oumbärliga attribut; så
omedelbart är intrycket af själsinnebörden
i det han återger, att man ej hinner ägna
en enda tanke åt materialet, hvilket
emellertid är absolut orättvist, ty äfven om det
ej är stort, är det så mästerligt behandladt
och så fullkomligt i sin ägares makt, att
ej många sångare kunna skryta med att
behärska sitt instrument som Sven
Scholander.
Den gången då hans sol gick upp
utan moln och i bländande glans, då folk
stodo i kö tills de svimmade för att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
