Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruno Liljefors. Af Axel Gauffin. Med 21 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXKL GAUFFIN
BECKASIN. OLJEMÅLNING (1905). I Thielska galleriet.
och han blir dubbelt märkbar därför
att spegelbilden återger ej hans ljusa
brösttjädrar utan bottnens dunkla ton.
Men i den lilla vattensamlingen
speglar sig också atmosfären, och den får
behålla sin egen färg. Det är det grepp
hvarigenom konstnären förstår att skänka
luft och rymd åt denna kvadratmeter
ängsmark.
Tekniskt sedt betyder den enhetliga
miljöskildringen upptagandet af
syntesen som konstnärlig princip i Liljefors’
arbetsmetod, och denna åter är betingad
af hans modellval.
Liljefors målar aldrig sina djur efter
naturen, helt enkelt därför att det vore
outförbart. Med jägarens tålmodighet
och konstnärens öppna blick studerar
han sina modeller intensivt, timme efter
timme, dag efter dag, med obeväpnadt
öga eller, om afståndet så fordrar,
genom Zeisskikare, fixerar objektet på
minnets näthinna och skyndar vid
hemkomsten att skissera upp sin minnesbild.
Vid taflans utarbetande har han sedan
ett helt litet naturhistoriskt museum af
uppstoppade djur till hjälpmaterial för
pälsverkets och fjädrarnas detaljer.
Det är tydligt att denna arbetsme-
tod fordrar en ytterst lång erfarenhet,
en blixtsnabb uppfattning, ett osvikligt
minne. Liljefors äger allt detta. Han
förstår att man måste ha sett hundra
tjädrar flyga upp för att få klart för sig
det intryck som vingarnas rörelse
lämnar kvar hos betraktaren. Och det är
just rörelsen som Liljefors vill skildra,
annars kunde han ju nöja sig med
ate-lierns uppstoppade fåglar. Men han
vet att lif är rörelse, han har sökt gripa
vingarnas takt — inte ögonblicksbildens
främmande dissektionssnitt, utan
rörelsens syntes — och han har fångat lifvet
själf på väfven.
Det skulle kunna skrifvas en hel
afhandling om denna sida af Liljefors’
konst. Hans Svanar i bris (1905,
Thielska galleriet) sträfva med hvarje tum
af de böjda halsarna framåt genom det
böljande vattnets saltstänk. Inför hans
Fällande vildgäss (1905, Thielska
galleriet) kan åskådaren ett ögonblick få
illusionen af att rörelsen utlöses i en
mot-rörelse — han ser marken vika tillbaka
under fåglarnas vingar. I Nationalmusei
tafla med samma ämne (från 1907) är
rörelsen mera komplicerad. Öfvergången
från flykt till hvila är här studerad i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
