Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruno Liljefors. Af Axel Gauffin. Med 21 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
AXEL GAUFFIN
BRUNO LILJEFORS. BYST I BRONS AF
CARL ELDH (1909).
gällt fåglar, varit en flytande eller
ned-åtsväfvande rörelse som återgafs. Nu
är det att märka att äfven när den
sistnämnda är hastig, som vid slående
roffåglar, röra sig vingarna obetydligt
snabbare än den öfriga kroppen, det är
möjligt för ögat att uppfatta deras
slag.
Annat blir förhållandet, när det
gäller att återge lyftande fåglar. Här, där
vingslagen nå en hastighet, ofattbar för
det mänskliga ögat, har konstnären stått
i valet mellan att antingen gripa till
ögonblicksbilden med dess illusion af
orörlighet eller att syntetisera. Liljefors har
i öfverensstämmelse med sin
konståskådning valt det senare alternativet. Hans
imposanta Ejdersträck (1900, Thielska
galleriet), hans Skrakar (1901, Thielska
galleriet) och Lyftande alfàgelflock (1904,
fru Signe Liljefors, Wigwam) höja sig
ur vågen med brusande vingslag som
blott skymta som svarta streck mot
kropparnas hvita sidor.
Den genomgripande förändringen i
Liljefors’ naturuppfattning under de
gångna tjugofem åren kan tydligt följas på
hans palett. De gälla, erggröna tonerna
ha försvunnit, hela färgskalan har på en
gång fördjupats och förfinats. Liljefors
har med ett ord utvecklat sig till
kolorist, hvad man knappast i högre
mening kan kalla honom på åttiotalet.
Redan i den skyddande likhetens idé
ligger en högt spänd fordran på
finkänslig anpassning af färger och valörer, som,
där den uppfylles, skänker helhetstonen
en, kan man säga, symbolisk betydelse.
På denna väg har han nått fram till så
delikata ting som Ang med snäppor (1906,
Thielska galleriet), en pärla af ljus och
diskret nyanseringskonst. I Hafsömar
(1897, Nationalmuseum) har han
eftersträfvat och nått en rakt motsatt effekt.
Här klingar färgen i allt, djur, luft och
vågor, samman i ett helhetsackord, som
med sin dystra stämning skänker relief
åt kampen mellan den värnlösa lommen
och hafvets vilda riddare »sans merci».
Ofta har hans redan påpekade
förkärlek för det fläckiga, vilda i naturen
yttrat sig i miljöns behandling. Det är
på detta sätt man får förklara
stiliseringen i den ofvan omnämnda ■»
Panterfäl-len», där den gamla tigerkärleken tar sig
ett oväntadt och konstnärligt sedt
kanske ej fullt lyckadt uttryck. I Räflya
(1901, Thielska galleriet) har Liljefors i
färgbehandlingen af det stora, mossiga
klippblocket med enklare medel nått ett
mera öfvertygande resultat. Den
brunfläckiga hällen tycks ligga och gömma
på all skogsdjupens otämda blodtörst.
De vilda djurens lif är en ständig
kamp för individens och släktets
fortbestånd. För den djurmålare, som vill
nå det centrala hos sina objekt, måste
dessa två sidor af deras lif få en
alldeles särskild betydelse. Bruno Lilje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
