Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruno Liljefors. Af Axel Gauffin. Med 21 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUNO LILJEFORS«
255
ATLET. STATYETT (1900). Gjuten i silfver i två af konstnären godkända exemplar,
tillhörande Thielska galleriet och honom själf.
fors skulle ej vara den han är, om han
ej till fullo hade insett detta. Hans
produktion når sin höjdpunkt i
skildringen af kärlek och död.
I tjädern har han funnit det djur, som
kanske fullare än något annat är
sinne-bildligt för parningens rusande fröjd. I
Tjäderspel {1888, Göteborgs museum),
Tjäderlek (1889, Pinakoteket i München),
Spelande tjäder (1895, Göteborgs museum)
och Tjäderlek (1899-1904, Thielska
galleriet) har han besjungit denna
själfför-glömmelse inför fortplantningens stora
under, som i medvetslös extas andas ut
hela den nordiska sommarnattens
dallrande mystik.
Kärlek och död — hvilken skärande
dissonans i denna sammanställning!
Men är döden då så fasansfull för
djuren? De som ha lyckats tränga in i
det animala själslifvet försäkra motsatsen.
Haren, som i nästa sekund skall gripas
af örnens klor, söker visserligen rent
instinktivt att rädda sig undan, men hans
känslor i dödsminuten kunna på intet
sätt tolkas som dödskval. Dödskampen
innebär för honom den högsta stegring af
lifsfunktionerna, under örnnäbbens skarpa
hugg domnar han bort i en befriande
vällustkänsla, och blodsdroppen som
stänker på dödsbäddens hvita snölakan blir
till en praktfull, en kostbar blomma, som
han undergifvet offrar på lifvets heliga
altare.
Så har Liljefors fattat den eviga
kampen för tillvaron. Huru oändligt fjärran
står ej den mognade mästaren här från
sjuåringen, som med feberglänsande
kinder fantiserade ihop alla de gräsligheter,
som en öfverhettad barnhjärna kan frossa i!
Den lille konstnären kunde likväl
inte på allvar hålla med tigern, han måste
slutligen låta honom falla för indianens
förgiftade pilar.
Den store konstnären ser djupare,
för honom har roffågeln högsta instans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
