Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - För tvåhundra år sen. (Episod ur ett större arbete). Af Sigrid Leijonhufvud. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR TVÅHUNDRA ÅR SEN
263
serna och annat lika nödvändigt
beträffar. De tro nämligen, att en svärfar
aldrig kommer att tillåta, att hans måg
blir lidande. Men det kunna de grymt
misstaga sig på; den som ser mig lida
på nära håll, skulle ännu mycket lättare
se det på afstånd, och då skulle jag få
den skammen att nödgas rodna för två,
här bespar jag mig hälften ...»
»Det är dock ej den saken som
vållar mig bryderi, det är ej heller min
fattigdom — den har jag haft att kämpa
med så länge, att den öfvergått till vana.
Nej, du känner, mitt vackra barn,
styrkan af ett annat skäl, som, ehuru intet
statsskäl, dock ej kan undgå att öfva ett
mäktigt inflytande. I din tjänst är jag
åtminstone säker om lön, om ett hjärta
och tacksamhet, i stället för att ledan är så
godt som oskiljaktig från den våldsamma
roll, som man vill att jag skall åtaga
mig och som för mig finge ökad
ohygglighet för hvart steg, som aflägsnar mig
från dig. Hvad säger jag, jag skulle spela
den på ett ovärdigt sätt, den tillåter
ingen splittring. Fri från alla band, full
af uppmärksamhet och outtröttlig ifver
måste den vara, som vill skörda ära däri.
Ack, sådan är ej längre jag!»
För att få tillfälle att höra Stina
Lil-lies tanke om förslaget gör Erik Sparre
upp den komplotten att de följande dag
skola träffas i kungshuset, hos hans
syster Beata, hoffröken hos änkedrottningen.
Dit skall han medtaga Stenbocks
skrifvelse och ett bref i samma ämne från
»la cousine» Lotta Oxenstierna, som
uppfostrats tillsammans med Stina Lillie och
som nu med sin syster grefvinnan
Stenbock delade faran för en belägring i
Malmö. Han skall hos fröken Beata läsa
upp båda brefven för henne och Stina
Lillie; som hon nu känner deras innehåll,
behöfver hon ej vara rädd att förråda
sig genom den rörelse de annars kunde
förorsakat. Något beslut skall han i alla
händelser ej fatta, innan han rådgjort
med henne.
Sakens vidare utveckling belyses af
en liten på söndagsnatten hastigt
sammanrafsad biljett med antydningar om
ett ganska pinsamt samtal, som Erik
Sparre på kvällen haft med excellensen
Wrede. Han har tydligen under detta
samtal fått ett starkt intryck af landets
kritiska låge, och det har kostat honom
en strid att afsäga sig den aktiva roll vid
försvaret, som erbjöds honom. Det hade
talats om ett rykte om ett danskt infall
i Dalarne, och excellensen hade frågat
en gammal assessor Lybecker, som var
närvarande, om det kunde bli någon fara
för Falu koppargrufva. Man hade äfven
oroat sig för det tal, som gick om att
ett fartyg med last af vapen för
gardesregementets behof skulle ha förlist.
Slutligen hade man kommit till det svar, som
dagen därpå i rådet måste ges på
Stenbocks skrifvelse. »Jag tror att detta var
egentliga orsaken till vårt rendez-vous»,
skrifver Erik Sparre, »men den blef dock
minst omdebatterad. Jag klippte tvärt
af och förklarade, att jag på inga villkor
ville vara med om saken, än mindre vid
den fältherrens sida än vid någon annans. .
För öfrigt tycks man hafva mycket att
tänka på nu, och tiderna äro sannerligen
bistra. Gud gifve det blefve en
vändning till det bättre! Godnatt, min
drottning, min ängel, mitt allt! För hela lifvet
är jag din.»
Några dagar senare skrifver Erik
Sparre till Magnus Stenbock för att tacka för
hans välvilja, och därmed är denna
episod i hans lif utagerad. Ångrade han
sedermera att han ej haft del i det
ärofulla fälttåg, som den gången räddade
Sverige? Därom har brefväxlingen intet
att förmäla, men den slutar också före
slaget vid Helsingborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
