Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Han och Raoul. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAN OCH RAOUL
265
här nere i köksriket inte anade. Gått
med bref, både fram och tillbaka, med
buketter, skickat telegram, som doktorn
lagt in i försegladt kuvert med pengarna
afräknade, samt.. . hör och häpna. ..
hittat en hårnål på golfvet i salongen
en kväll. En hårnål, helt säkert af guld,
som Larson gömt i ett skrin, och som
köksan kanhända i sinom tid skulle få
se, om hon var snäll. Så var det med
den saken. Och så det till, att ville
doktorn ha den damen, det var fråga om
här, till fru, fick han allt ligga i, ty hon
var inte längre fröken och hade till och
med ett barn. Och stilig var hon
också ... Men för resten var Larson inte
den, som la’ sig i sin herres affärer.
Doktor Francke reste sig hastigt från
bordet och gick till salongen. Gaslyktan
utanför sken in genom terrassdörrarna.
Det var alldeles tyst på gatan.
Skymningen hade ännu inte sjunkit till natt.
Bakom den klargula lyktlågan stod
himlen ren, friskt blå öfver trädtopparna,
vårens bebådande himmel.
Ja, Larson hade nog sett rätt, det
stod långt ifrån väl till . . .
— Om jag ändå hade någon i
världen att rådgöra med! mumlade Francke
för sig själf. Någon som kunde se
klarare än vi: Hvad är rätt och hvad är
orätt. . . och hvad blir följden, om vi
handlar . . . eller om vi låter handlingen
vara?
Själf förmådde han nu snart inte
mera, sen han kämpat emot under
månader innan det kom till utbrott. Och nu,
flera veckor, inte en stund, hvarken dag
eller natt, då grubblet släppte sitt tag.
Det var som en sjukdom, en värk, en
pinande röta i hela hans väsen, i
hufvudet värst. Han höll på att bli galen . . .
han blef galen på det här.. . han var
redan galen 1 Han märkte hur han
börjat kretsa i ring, kom ej ur stället. Han
granskade skälen, först alla som talade
för att han tog henne till sin, därpå alla
emot. Och när han väl fått dem klara,
uppradade, som ställda på led och skulle
mönstra, ville mäta deras styrka, då föll
de ihop i en klunga, i ett virrvarr, så
han måste begynna pä nytt. Men
slutet på historien blef ändå hvarenda gång
densamma, att han hvarken visste ut
eller in, mer än ett. Ty hur han vände
och vred sina skäl, kom han ständigt
tillbaka till detta: han älskade hennes
pojke.
Från första stund hade han varit
fångad af Raoul, långt innan en tanke
ännu snuddat vid hans mor. För Francke
stod detta ljusa barn som en
uppenbarelse af allt det vackraste han drömt sig
en människas väsen kunde rymma. Där
modern ej såg annat än löften och
anlag och byggde sitt hopp på hvad det
kunde bli till, beundrade Francke
fulländningen i hans harmoni. Hur tjusande
var inte hans röst, hans lekande mun, det
blonda håret, som fick växa halflångt
ännu, innan han kom i skola, ögonen,
hela hans lilla varelse, när han kom in
för att hälsa och strax stod och
väntade lite, betänkte sig liksom och därpå
slog ut armarna, sprang till och kröp
upp i ens famn.
Och den pojken skulle ryttmästaren
ha fria händer att fördärfva! En karl
som Holten, så grund och cynisk,
bullrande och tom i sitt tal, en harlekinsbläsa
med skramlande ärter i, ett ympdjur,
besatt af alla de väsendets krämpor, ett
framgångsrikt snobblif välsignar sina
dyrkare med! Francke föraktade mannen,
han afskydde hans anda med hela den
andliga människans sunda stolthet inför
det lägre. Han hade i herrsällskap, där
de möttes, hört honom drucken prata
bredvid mun, sett honom vid spelbordet,
när han satt i vinsten, förlora
besinningen, utan häjd ge sig hän, röja roflust,
bli glad. Francke brände gärna märke på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
