Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Han och Raoul. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
ALGOT RUHE
folk, och de han stämplat bar det
outplånligt. Raouls far var en paria.
Därför, när Cecily i en svaghetens
stund kom att röja sitt öde, var han
förberedd och svarade lugnt. Den gången
tvekade han inte, då föreföll saken så
enkel: hon och barnet måste räddas,
bägge två. Ty då Raoul var den ende, borde
hon väl i all rimlighets namn få behålla
sitt barn. I utbyte mot hennes
förtroende gaf Francke ett råd: skilsmässa i
morgon, om inte i dag.
Men ingenting gjordes, när
morgondagen kom. Blott det skedde, att Cecily
bad att få höra honom tala igen. Hon
hade gått så länge, nu i tio år snart, hon
var ju bara barnet när de giftes,
fördragit och dolt det och tegat. Så nu var
hon slut, hon var trött, hon stapplade,
hon grep efter stöd Franckes händer
voro öppna och fasta, och hans ögon
såg i rena linjer ljus och skuggor, där
för andra dimma döljer rätta gränsen i
förbryllande nyansers virrvarr. Han lät
henne få besked, det är rätt och detta
orätt, här löper plikternas rågång,
hinsidan breder sig lastens moras. Och dit
upp skall vi, mot höjden, dit vi känner
det drar oss, äfven när det kostar på
som värst . . .
Och han förde henne fram till en tafla,
som hängde något afskild från de öfriga
på väggen, en fotografi under glas i bred,
enkel mahognyram. Där står en man, ett
slags ängel med kraftiga lemmar och
väldiga, skuggmörka vingar, och bjuder, öm
och fast, sitt stöd åt en kvinna, helt
naken och arm, på hennes tvekande
vandring uppför ett berg.
Och han berättade för Cecily om en
väninna, en släkting till hans mor, som
en gång skänkt honom taflan som en
sinnebild, till minne om allt det hon lärt
honom förstå af det mannen bör vara för
kvinnan.
— Den starke bär vingar. . . det
innebär att han kan flyga också! hade
han hviskat till Cecily, betydelsefullt, när
de tänkte öfver bilden.
Därvid stannade det den gången. Men
hon kom igen. Och sedan hon först
talat nog om sig själf, gled hon öfver till
frågor om honom. Han var ju för
henne den ende, så olik alla andra, den
förste på visst sätt, ja egentligen, det
kände hon nu, den hon så länge väntat.
Och hon sökte hans hand, och höll den
fast, och hennes hufvud föll ned mot
hans bröst, och hon vände upp sitt
ansikte, villig att möta hans kyss.
Nu var det alltså Francke som skulle
bli far till lilla Raoul, snart stora
pojken. Någon gång fram i maj, när
informatorn lämnat — och medan
regementsmötet pågick som bäst — skulle
Cecily rymma, hade hon tänkt, i
tred-sko öfverge sitt hem och bege sig till
London med Raoul. Så fick
ryttmästaren se sig om, när han kom hem! Nå,
hon skulle väl delge honom sitt tilltag
i bref, så han fick tillfälle svara ja, att
han ingenting hade att invända. Planen
var klar, men inte något åtgjordt ännu.
Hon lät beslutsam, Francke darrade. Han
tvekade och tviflade, hans hela människa
var som sönderfrätt af detta grubbel:
vågar jag det för Raoul ?
Och barnet lekte kring honom,
oanande, dansade och sjöng, och Francke
tänkte:
— Vore lyckan ett glitter, som
tändes och slocknar i samma sekund, hvad
hade jag då att betänka mig på? Då
toge jag de dagar som bjödes och
sörjde ej för kommande år. Men jag vet
för väl, en dag skall ynglingen komma
och säga: fanns det ingen annan väg
att hjälpa oss, du Francke, än lämna
pappa vind för våg ? Och han skulle
kunna fråga mycket mera. Ty han höll
sin far så kär, att Francke glömdes, fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
