Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
ROLF NORDENSTRENG
rundt om dig reses en mörksens mur,
två horder, fylkade samman,
nu ligga i skymning kring dig på lur
att tända ragnaröksflamman.
Ja väl, sådan, som i dessa ord säges, var
ställningen åter vorden; den ljusning, som
bröt fram i vintermånadens början i sista
året af tjugonde seklets första lustrum, och
som delvis återspeglas i »Gallergrinden»,
den varade ej länge. Grå föll skymningen
på redan då nästa ljusa årstid började —
så, som det heter i Völvans spådom:
Svart blir solskenet
somrarna efter,
vädren bli vilda;
veten I än, eller hvad?
Kan man då undra på, att Gripenbergs
vers fick färg af det solskenet, att hans
nästa bok blef en samling »Svarta sonetter» ?
»Svarta sonetter», utkomna till julen
1908, äro till talet femtiosex. Det finns
bland dem en och annan, som helst borde
ha utelämnats. »Prins Juan» är i mitt
tycke svagast. Den tanke, som döljer sig
däri, har fått ett rent och fulltonigt uttryck
i »Gengångaren»; hvarför då klä ut den i
maskeradkostym som spansk prins och låta
den kråma sig framför spegeln? »And
each man kills that thing he loves» är så
att säga en affallsprodukt från
»Rosenstaden». Smaragd» och »Koh-i-nor» äro
knappast annat än granna ord (för resten heter
stenen Koh-i-?ioor, som omöjligt kan rimma
mot står, tår och sår, och det borde
Gripenberg veta — han kan ju engelska). Den
tanke, som på slutet kommer fram i den
senare, återfinnes långt rikare utvecklad och
klarare framställd i den oförlikneliga »Kung
Sol» i »Vida vägar». En rad med så
haltande meter som: »Där dryper blod från
fläcklö.ra facetter» (med tonvikt på en
tonlös stafvelse) är icke en sådan
verskonstnär som Gripenberg värdig. — »Fågelfria»
verkar vrångbild af »Sångarstrid» i »Vida
vägar», och »Bjällerklang» innehåller
absolut ingenting. Man kunde ju nämna ännu
ett par, som snarare stå under än öfver
Gripenbergs medelnivå — »Nocturne» och
»Vinterdröm» — men hufvuduppgiften för
en kritiker är ju icke att leta efter
svagheterna. Med flertalet af sonetterna har
han nått det mål han i bref till mig
sommaren 1908 sade sig eftersträfva:
»koncentration i formen, manligt kynne och en liten
droppe ironi här och hvar». Naturligtvis
växla hans stämningar — liksom alla andras
— de oscillera mellan trotsande lifslust och
ytterlig lifsleda — nej, inte den
ordningsföljden! Han börjar med en hyllning till
»Öknarnas gudinna» :
För mycken lust till lifvets glädje drager
mig bort från dig, du enda jag har kär.
>Ej tårar nog du på min väg sett rinna,
ej offer nog på sorglöst vandrad stig.
Kanhända räcker du mig aldrig handen,
kanhända skall jag halfvägs dö i sanden —
jag vet blott ett: jag älskar endast dig.
Men lyckligtvis varar hans passion för denna
till hemort, karaktär och lynne utprägladt
semitohamitiska gudomlighet inte alltför
länge. I det sista dussinet sonetter är det
åter hemlandsgudar han dyrkar. Den
ta-vastländska vildmarken är märkbart
mycket bättre för såväl hans andliga som hans
kroppsliga hälsa än Sahara.
Jag känner det: här är min irrfärds mål.
Här kan jag lägga af min brynjas stål
och hjälmen af mitt trötta hufvud taga.
Här kan jag säker blotta gamla sår,
där blodet sjukt ännu i ärren går,
här kan jag glömma trots och hat och ånger,
heter det i den näst sista af
Vildmarkssonetterna — den rubriken saknas visserligen,
men borde finnas. Den läkedom, som
ligger i barrdoften, furususet och
stöfvardref-vens glada klang, behöfver han mer än väl
efter strider och sjukdom.
Det var fordom skaldernas uppgift att
gå främst i hären och med tändande
upp-sånger egga de öfriga kämparna till strid.
Att Gripenberg har utfört ett liknande värf,
har här förut framhållits, och hvad han
sjunger om »Den sårade Cæsar» gäller nog
i åtskilliga afseenden om honom själf.
»Kättaren» kunde man nästan kalla ett
själfporträtt:
Kring honom vrede och förbittring gny
och listig mordlust hvässar dolda tänder —
hvart ord han talar kastar nya bränder,
och hvarje dag är kampen åter ny.
Han ler, han ler åt hotet och åt faran,
han går sin väg och gäckar ovänsskaran —
en knif i ryggen blir hans lön till slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
