Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
ROLF NORDENSTRENG
mot Gunnar Castrén. Han berömmer i
sin ofvan nämnda recension det dämpade
tonfall, den stillhet, som kännetecknar
»Drifsnö»-dikterna i motsats till »den litet
teatraliska pose, som annars hört till hans
(Gripenbergs) kännemärken». — Ack, så
innerligt nationellt! Slutligen kom det
således fram ändå, som jag så länge hade
väntat på. Nog hade jag länge på känn,
att mina landsmän skulle finna
Gripenbergs öppenhet och naturlighet onaturlig,
fastän man drog sig för att säga ut det.
Men vännen Gunnar Castrén har haft
modet att säga rent ifrån. Tack! Nu ha vi
således hans tungt vägande ord på att
den, som visar sin personlighet och sina
känslor ohöljda, som icke dämpar deras
uttryck, utan ger dem luft just så som han
själf känner dem, är teatralisk och
poserande. Hvar i vida världen utanför
Finlands gränser månne den uppfattningen
finner genklang? Nog skall man vara
genuin finländare för att finna Gripenberg
teatralisk. Hvilken af världslitteraturens
stormän — finländare undantagna —
undgår då det epitetet? Nej, det finns så
många nationaldrag, som vi finländare med
rätta hålla styft på, att vi godt kunde
göra oss af med det mest osympatiska:
motviljan mot alla känsloyttringar,
träbildsidealet.
Det är icke blott som verskonstnär
utan äfven som prosaskald Gripenberg har
uppträdt, det senare dock i mindre
omfång. Tillsvidare har han endast
offentliggjort tvenne berättelser, som för öfrigt
äro mycket olika hvarandra i nästan alla
afseenden. Den ena, »En dröm om
folkviljan», tryckt i januarihäftet af tidskriften
Varia 1908, är en skräckskildring af det
stora finska pöbeluppror mot den svenska
öfverklassen, som han väntar. Någonting
hemskare skall man ha svårt att finna; men
den, som känner den finska befolkningens
djupare lager på närmare håll än genom
en rosenfärgande litteratur, finner tyvärr icke
mycket osannolikt i Gripenbergs
framtidsmålning — utom årtalet. 1913 är för
tidigt, det dröjer nog åtminstone ett dussin
år till, innan massakern på den svenska
herremannaklassen äger rum, kanske ändå
längre. Detta har likväl mindre med
berättelsens litterära värde att göra. God
folkpsykologisk blick, åskådlighet och
medryckande fart i skildringen vittna om, att
novellistiken är ett fält, som väl lämpar
sig för Gripenberg. Man får ingalunda
bedöma hans möjligheter på detta område
enbart på grund af den i år utkomna
novellen »Vid mörkrets portar». Denna
är historien om en ung, naiv och oerfaren
präst, som under vistelsen på en
ögonklinik sammanträffar med en hetblodig
och hänsynslöst njutningslysten kvinna,
blir förförd af henne och öfvergifven,
samtidigt som han får veta, att obotlig
blindhet väntar honom. Hans älskarinna har
uppgifvit sig vara änka och låtsats bli hans
fästmö men upplyser honom i bref efter
sin bortresa om att hon återvänder till sin
man och endast haft den till mörkret
dömde till tidsfördrif. I förtviflan öfver sin synd
och sin olycka söker och finner han
döden i ett fall från tredje våningens balkong.
— Ämnet är icke tilltalande, fru Nords
karaktär är rätt osannolik — absolut
omöjlig är den väl inte — och språkets
blomdoft blir stundom nästan alltför stark. Hela
atmosfären i boken är onekligen en smula
kvalmig, och man längtar efter frisk, ren
luft. Men man kan trots allt icke låta bli.
att skänka sin beundran åt denna
fascinerande språkkonst, 0111 ock några språkfel
sticka fram på somliga ställen. Den, som
under sjukdom och i hast kan skrifva så,
har tydligen stora förutsättningar för
prosaförfattarskap. Vi få väl se, hvad framtiden
härvidlag kan bära i sitt sköte.
Förutom originalarbeten har Gripenberg
äfven utfört några öfversättningar. Från
finskan har han tolkat Johannes
Linnanko-skis »Sången om den eldröda blomman»
och Maria Haggren-Jotunis »Kärlek» —
prosaböcker båda — och från engelskan
Oscar Wildes »Ballad om fängelset i
Read-ing» (1907). Det sistnämnda var ju ett
vildt försök att nå det onåbara. Wildes
med irländsk smidighet och formsäkerhet
utarbetade, fulländadt eleganta vers lade
naturligtvis på tanken ett band, som likt
fjättern Gleipnir i Fenrisulfsmyten
visserligen var mjukt och fint som ett silkessnöre,
men oeftergifligt fast. Antingen måste
innehållet eller formen sitta emellan, eller
ock båda delarna. Nekas kan inte, att
Gripenbergs tolkning stundom är väl fri, —
och då är den formellt bäst — stundom
åter har han rent skamfilat versen. Att låta
svagtoniga ändelser uppbära rimmet, kan på
sin höjd gå för sig i finskan, där käisinyt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
