Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP
2 279
och tyytynyt gladeligen tillåtas rimma mot
nyt, ja t. o. m. tappeli och kylmeni
uppfattas som rimord. På svenska är sådant
otillåtligt, och Gripenberg borde hålla sig
för god för att åt papper och tryck förtro
sådana utskottsrim som än: fördömelsen:
himmelen, och väktaren: män: ögonen.
Språkliga missfoster som »den alm så vek»
äro inte heller honom värdiga; sådana
tys-kerier kunde med nöd smältas för hundra
år sedan, men äro utdömda af nutida
språkhygien. — Eljes flyter hans balladvers
ledigt, fast han ofta har varit tvungen att
i de udda raderna nyttja kvinnligt rim,
under det att originalet öfver allt har manligt.
Gärna skall det medges, att öfversättningen
är så lyckad som möjligt är, och att
näppeligen någon annan skulle ha löst den
olösliga uppgiften bättre. Men hvad tjänar
det hela till? Hade öfversättningen gifvits
ut i en billighetsupplaga för att nå de
massor, som icke förstå engelska, då hade det
varit någon idé därmed, ty kunskapen i
detta språk är i Finland ej på långt när
så allmän hos de bildade som fallet är i
Sverige. Men en praktupplaga om 975 ex.
till — om jag ej minns orätt — 3,75 är
ett oting. Fåtalet föredrar säkert originalet,
som på tjockt papper och i prydligt band
kostar 3 shillings och sixpence.
Gripenbergs poesi — liksom alla andra
skalders — har sina rötter ej blott i hans
egen personlighet, utan jämväl i åtskilliga
föregångares. Ingen individ står isolerad
i andligt afseende, och det vore för resten
ingen fördel att göra så. Hos Gripenberg kan
man naturligtvis spåra inflytande från flera
olika håll, utan att därför hans originalitet
blifvit lidande annat än i undantagsfall.
»Fröding var min ungdomskärlek»,
skrifver han i ett af sina bref till mig, »men
äfven den nu oförtjänt halfglömde Snoilsky
har jag att tacka för mycket. De franska
parnassierna, Baudelaire och de Hérédia
har jag läst och älskat, och troligen äfven
lärt af.» Att han därjämte tagit intryck
af Tavaststjerna, är själfifallet — motsatsen
skulle ju ha varit orimlig. Frödings
påverkan visar sig mest i kärlekssångerna —
fast man härvidlag bör akta sig för att
tolka alla likheter som påverkan; i de flesta
fall bero de på likhet i andlig läggning
— samt här och där i ordvalet (t. ex.
»härjarinna»). Snoilsky har dock funnit
långt mera genklang i Gripenbergs själ.
Af honom och fransmännen har han fått
sin kärlek till sonetten; och fastän denna
tankekostym just nu är modern ända till
banalitet, mister den hos Gripenberg aldrig
sin prägel af förfining. Liksom en verklig
lady ser ut som en lady, äfven om hennes
toalett i minsta detalj följer modelagen för
ögonblicket, förblir sonetten hos Gripenberg
alltid »en ädling, född af gammal, glorrik
ätt, hvars hela yttre genast rasen röjer».
Eljes påminner mycket af det nutida
sonett-svarfveriets alster om parvenydamer,
hvilkas tip-top-toaletter ytterligare markera
bära-rinnornas ursprung. Nog för att det finns
skalder, som skrifva vackra och
stämningsfina sonetter — Sigurd Agrell t. ex. —
men är det väl någon sedan Snoilskys
dagar som når upp till mästaren, utom
Gripenberg? Tavaststjerna gör det icke ens,
trots han i sina »Små sonetter» i
»Laure-atus» t. o. m. med framgång uppträdde
som formell nyskapare; man märker hos
honom stundom, om ock ej ofta, att den
dräkten sitter en smula trångt. Gripenberg
bär den med ledighet och elegans och
nyttjar den därför så gärna. I »Dikter»
finnas endast två sonetter, i »Vida vägar»
äro de nio, i »Gallergrinden» ej färre än
tjugoåtta, och många af dem höra till
samlingens renaste och mest skimrande pärlor.
Inledningssonetten »Gallergrinden»
påminner till tankegången rätt mycket om
Snoilskys »Noli me tangere»; men under det
att den äldre skalden älskvärdt för läsaren
omkring i sin park, fastän ej in i huset,
hejdar den yngre honom redan vid grinden
— eller ämnar åtminstone göra det; ty
i verkligheten glömmer han sig snart: i de
följande sonetterna för han ju oss ända in
i hugens innersta rum, under det att
Snoilsky vidhåller sitt älskvärda nekande till
all förtrolighet. Likt Snoilsky har
Gripenberg en märkvärdig förmåga att mot
sonettens slut förtäta och spetsa tanken, så att
den verkar med dubbel kraft, såsom t. ex.
i de ofvan nämnda »Vindsådd» och »Helena
af Troja».
Om Snoilsky påminner särskildt en
annan af Gallergrinds-sonetterna, »Till en dam
af värld». Då Gripenberg sammantänkte
den, ringde honom säkert Snoilskys
»Kar-naval» i örat, men huru olika äro likväl
ej de båda! Den humoristiska
resignationen hos Snoilsky motsvaras hos Gripenberg
af en skälfvande tragik — hans rön, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
