Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG OCH HANS SKALDSKAP 2 281
vid tjäderns flog mellan kämpefuror och
skymningssvarta granar; där brinna mörka
ögon hett, där bränna kyssar, där snärja
kvinnoarmar, där nalkas segraren het
Helena att njuta segerns vilda vällustlön.
Rikast är bildprakten i »Teodora», i de tre
Gallergrindssonetterna om månen samt i
novellen »Vid mörkrets portar»; i den
sistnämnda välla bilderna stundom fram i
tropisk yppighet och färgstyrka. »Nu
talade hon. De varma, röda läpparna
öppnades som en orkidés sammetsmjuka
la-beller, och förvirrande som dessa furstliga
blomsters pollenmättade vällukter tycktes
de ord, som hon med låg, tydlig röst lät
bäras ut i dunklet. — —- — Det var
ärelystnadens tandade kronor, det var blåa
lågors flammande dans i de fåvitska
jungfrurnas svängande silfverlampor, det var
det trotsiga bruset af de störtade
ärkeänglarnas agatsvarta vingar. — — — —
Hennes ord — -— föllo ned öfver hans
själ som ett gnistrande juvelregn från en
sammetssvart natthimmel eller som
svafvel-gula eldpilar från ett hela himlahvalfvet
täckande moln af purpur och blod — —
— Högmodets upprorshjältar sprängde fram
med höga plymer och blödande sår.
Vetandets isblanka svärd slog blixtrande
remnor i tempelskymningens heliga förlåt, det
blinkade ånyo, och väktareänglarna flydde
från paradisets portar, som darrade på sina
gångjärn och hotade att brista.»
Det är onekligen mättad stil, på
gränsen mot den öfvermättade; men hvilken
målartalang!
Gripenberg ser i hågen med lefvande
åskådlighet och finner ord, som göra
synerna lika lefvande för läsaren. Hans
ordlycka ger honom därtill ett nästan
suveränt välde öfver rytmerna och rimmen.
Men han nöjer sig ej, som andra svenska
skalder, med de vanliga slutrimmen
allenast, utan därtill spänner och stärker han
ofta versen med stafrim, visserligen ej
regelbundet som islänningarna ännu i dag
göra (två rimstafvar i hvar udda rad, en
i hvar jämn rads första tonhöjning), utan
fullkomligt fritt, där stämningens stigning
framlockar dem. »De smeka mitt öra
ända till berusning; därför använder jag
dem så ofta det passar i stycket»,
skrifver han till mig i ett bref. Det är
verkligen sant, hvad han säger om sig själf i
»Phaëton» ;
Stolta metrar hör jag klinga
stampande i hofslags takt.
Rika rim i örat ringa,
prunkande i glans och prakt.
Osökt infinna de sig, leta behöfver han
sällan. Gripenberg hör till de utvalda,
som likt Nietzsche utan möda och kamp,
under glödande inspiration forma sin stil.
»Mina dikter nedskrifver jag vanligen i
hastigt mod, låter dem så ligga i några
veckor utan att läsa dem, och underkastar
dem därpå granskning och omarbetning,
ehuru vanligen ej mycket», säger han i
ett annat bref till mig.
Aldrig har hans hågsyns- och ordlycka
i förening visat sig rikare, aldrig har hans
verskonst och bildkonst firat en större
triumf än i »Rakoczys ryttarmarsch» (i
»Gallergrinden») — man tycker sig ju
höra och känna, hur jorden skälfver under
hästhofvarna och se den stormsnabba ridten.
Låt vara, att det blott är en färglagd
kine-matografbildserie, att de medryckande
orden ej rymma något tankeinnehåll att tala
om — än sen r All poesi behöfver ju ej
och bör ju ej vara reflekterande; äfven
den deskriptiva lyriken har sitt värde;
gränsen mellan skaldekonst och målarkonst
är flytande, och i Rakoczy-marschen har
Gripenberg kommit ett godt stycke in på
den senare utan att lämna den förra.
Ordsäll är Gripenberg äfven därutinnan,
att hans svenska är märkvärdigt god och
ren. Finlandismer äro sällsynta hos
honom, och då de förekomma, äro de på få
undantag när af oskyldigt slag.
Fennicis-mer finnas aldrig i hans språk, hvilket är
så mycket märkvärdigare, som han talar
finska lika väl som hvilken fullblodsfinne
som helst från innersta Tavastland eller
Savolaks; hur han kunnat undgå all
påverkning af detta språk, är nästan en gåta.
»Hur jag lärt mig en skaplig svenska, är
svårt att säga», skrifver han till mig. »Min
aflidne fader var begåfvad med ett fint
språköra och tröttnade aldrig på att
korrigera oss bara, då vi talade orätt. Detta
var väl grunden. Och man far väl antaga,
att feerna vid min vagga begåfvat mig
med hvad en spelare skulle kalla smak i
tummen.» Äfven mot danismer och
germanismer — så öfverflödande i modern
svensk litteratur — värnar honom hans
språkkänsla mestadels med framgång.
Likväl har jag på ett ställe hos honom fun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
