Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. II. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
ROLF NORDENSTRENG
nit det estet-obligatoriska grell — det
svenska bjärt tycks vara nästan bannlyst
ur de nyare författarnas språk. Tacksamt
bör äfven framhållas, att Gripenberg gått
fri för detta teckendille, som med fasans
snabbhet gripit omkring sig icke blott i
tidningssvenskan, utan äfven i det litterära
språket — t. o. m. Heidenstam är smittad
och talar om att »vi stå i den goda
viljans tecken». »I storstrejkens tecken»,
»i hattnålarnas tecken», »i trötthetens
tecken» och liknande möta våra blickar snart
sagdt hvar dag. När skall smaken reagera
mot detta tecken vanvett? —
Gripenbergs andliga särdrag äro skarpt
framträdande. Väl har han ej Heidenstams
vidsyn genom tider och land, ej heller
dennes psykologiska skarpblick, lika litet
som Frödings filosofiska djup och ystra
lifsglädje eller Karlfeldts trygghet och friska
humör. Men han har däremot Snoilskys
aristokratiska förfining, som icke är en
högtidsdräkt, utan en grundväsentlig aldrig
svikande egenskap hos själfva personligheten.
Lika litet som den svenska lyrikens greflige
pånyttfödare sänker sig hans friherrlige
själsfrände i Finland någonsin ner till det
groteskas sfär. Aldrig blir Gripenbergs
poesi heller tiligjord och kokett som —
nej, inga namn! Den verklige ädlingen
behöfver ej göra sig till och ge sig ett
sken, utan endast vara sig själf. Vi lefva
eljes i en tid, då okultur och halfbildning
göra sig breda inom både litteratur och
konst och det fula firar orgier inom båda,
ej mindre här än i Finland — och få
djärfvas uttala, att det grofva är groft, det
fula fult. Men Gripenbergs sånggudinna
är »förnäm och hög, i fjärran världar
född». Och därför kan han och måste
han i sitt skaldskap vara fullt ärlig, fullt
uppriktig, fri från allt hyckleri. Han
döljer ej sina fel, han vidgår dem manligt.
Aldrig behöfver man ett ögonblick tveka,
huruvida skalden sjunger ut sin egen
öfvertygelse. Genom hela hans väsen går ett
intensivt allvar, som genomtränger allt hans
görande och låtande, njutningen såväl som
lidandet, lyckan liksom olyckan. Detta är
nog ett af de nationella särmärken, som
skilja finländaren från rikssvensken. Hela
vår natur är tung. Det lätta, sorglösa
svenska lynnet, denna förmåga att stundom
låta känslor och stämningar endast helt
lätt krusa själens yta, har icke kommit oss
till del. Hos oss råkar själen i svallning
långt ner på djupet, vare sig det är
glädjens eller sorgens vind som blåser. Vi ta
t. o. m. själfva lättsinnet på allvar. Lekfullhet
är ett drag, som vi sakna. I rus, i vällust,
i sorg, i ånger, i trots, i jubel, i strid,
öfverallt är Gripenberg med med hela
hågen, aldrig halft. På samma gång en
svaghet och en styrka är detta ett
grunddrag i all finländsk poesi, tydligt skönjbart
såväl hos Wecksell som hos Tavaststjerna,
Mörne, Tegengren och Procopé; men
intensivast framträder det hos Gripenberg;
ett undantag finns det: Topelius.
Slutligen må framhållas hans fasta
manlighet, som ingenstädes tar sig ett stoltare
och djupare uttryck än i den »svarta
sonetten»: »Den trogne». I sanning, »han
fruktar ej, han trotsar ödets slag». Väl
kunna de drabba honom hårdt, men de
kunna icke få honom att bäfva och snyfta.
Hans klagan ljuder alltid stolt, t. o. m.
när den är som bittrast. Någon gång
öfvergår den till obehärskadt raseri
(»Rosenstaden»), men aldrig till jämmer, som fallet
tyvärr ofta är hos Tegengren och ännu
oftare hos den svehska litteraturens
yrkes-gråtare, Vilhelm Ekelund; det vore under
hans värdighet.
Äran, det är kärnan i Gripenbergs
lifsåskådning. Här träder hos honom i
dagen ett gammalt rasdrag, i vår kultur
eljes ofta svårt att skönja under yngre
sediment. Hans moral stämmer i sina
grunddrag till punkt och pricka med förfädernas
på vikingatiden. Likheten är alltför
slående för att kunna bero på en tillfällighet,
och någon påverkan kan det ej heller vara
tal om, då Gripenberg aldrig har studerat
nordisk filologi, utan känner den
fornnorsk-isländska poesin endast flyktigt, genom
öfversättningar — som äro tämligen skrala.
I rasfrändskap och likartade yttre
förutsättningar måste det vara, som denna
öfverensstämmelse har sitt upphof och sin
förklaring. Liksom hos Gripenberg hvilar
hos de forngermanska folken — ej blott
de nordiska — all moral på ärans
grundval. Karaktärens stil — så kunde man
på modernt språk öfversatta det gamla
begreppet somi eller ära; men därmed träffar
man blott en sida af detta begrepp.
Människovärde täcker en annan del däraf;
trälar och djur ha ingen ära. Ärfda
traditioner och förpliktelser rymmas likaledes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
