Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Leo Tolstojs själfbiografi. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
CARL G. LAURIN
fråga, kastas i fängelse både i Ryssland
och i andra land.
Emellertid är det ofantligt mycket
intressantare att höra om hur Tolstoj är
beskaffad, hvad han tänker och hvad han tar
sig för, än att göra bekantskap med flera
dussin af de muschiker, hvilka något
inkonsekvent af den store jämlikhetsaposteln
anses samt och synnerligen vara honom
öfverlägsna både i världsuppfattningens
djup och i rena seder. Sinnet för det
historiska, för det personliga, för det äkta
är i våra dagar ovanligt starkt utveckladt.
Tolstoj må aldrig så mycket underkänna
det historiska och det personligas roll i
historien, han är i alla fall redan själf en
historisk person, och hvad äktheten beträffar
finnes väl — för att endast beröra en sida
— blott mycket få som i samma grad äro
äkta ryssar och ha sitt folks behof af att
»löbe linen ud», att vara oresonligt
misstänksamma mot hederligt folk af öfverklass
och känna en sådan bottenlös sympati för
alla sorts brottslingar, d. v. s. dem i mindre
goda ekonomiska omständigheter.
Alla litterärt, religiöst eller
folkpsykolo-giskt intresserade böra läsa Birukoffs
Tolstojbiografi, en bok hvars fel är det
mest ursäktliga af alla, utgifvarens nästan
evangeliska ödmjukhet gentemot mästaren,
hvilkens minsta ord och gest betraktas
med samma vördnad, som Boswell visar
för sin idol i den ryktbara Samuel
Johnson-biografien. Men också detta
sympatiska fel mildras därigenom att läsaren,
så ofta tillfälle gifves, får Tolstojs egna ord
i bref och anteckningar — är det ej en
tanke att dröja vid hur långt en stor
författares stämma ljuder, och hur han i
bok-staflig mening blir sitt folks röst.
Tyst, omätligt och okändt låg Ryssland
under århundraden. Man hörde om ryska
knutpiskor, man skrattade åt de långskäggiga
bojarer, representanter för sitt land, som
tappade juveler och löss på de blanka
dansgolfven i Londons slottssalar. Slutligen
för några årtionden sedan fick Europa höra
litet om samovarer och nihilister, men i
stort sedt kände man om det rike, som är
lika stort som månskifvan och räcker från
Ålands kobbar till Stilla hafvets strand,
blott namnen på några kejsare, fältslag och
freder.
Då berättade Turgenjeff, Dostojevski och
främst Tolstoj om de ryska studenterna,
som halfsvultna men hvitglödande af
entusiasm resonerade om pikrinsyrebomber
och generalguvernörer, byggande i fantasien
den eviga fredens rike på den bloddränkta
marken. Man lofvade sig att mörda
grundligare än de ytliga och lättsinniga
fransmännen. Sedan man sprängt i luften de
reaktionära och de ljummare frihetsvännerna,
skulle dödsstraffet afskaffas. Melankoliskt
tuggade de bleka uniformerade
studentynglingarna och de renhjärtade kortklippta
studentskorna på sina marmeladbitar och
återfunnos så småningom allt efter temperament
i galgen, i Sibirien eller i Petersburgs
ämbetsverk. Man fick läsa om rödbrusiga,
vodkadof-tande godsägare och kaptener, som skrattade
och kysstes och, då de lämnade den sista
va-rietélokalen, ropade till isvoschiken: »kör
mej nånstans/» som det Gribojedovska
bevingade ordet lyder. Man fick höra om
hur Gontjarovs Oblomov i oändlighet
diskuterade med sig själf, huruvida han skulle
stiga upp ur sängen eller ej. Man lyssnade
till Turgenjeffs officerare i tsarens garde
du corps, där man använde en så korrekt
franska och engelska att de ryska
egen-namnen feluttalades, som om en engelsman
hade gjort det, och där Turgenjeff beskrifver
hur den första ödmjukhetskänsla en rysk
furste erfor uppstod i hans hjärta, då han
antichambrerade hos en mycket dyrbar
pariskokott. »Tänk att jag, en vanlig ryss,
får etc.» Så kom romanen Raskolnikov med
sin blandning af evangelium och
perversitet, där Dostojevski visar hela sin frätande
analyseringssjuka. Tolstoj själf, »den ryska
jordens store författare», som Turgenjeff
säger, blef dock den, som genom »Krig och
fred» och »Anna Karenina» väckte den stora
sympatien för det mänskliga i den ryska
»breda naturen», som man älskar i
Ryssland för dess lättsinniga frikostighet, dess
bristande sinne för »småsaker» och dess
motsats till »tysk noggrannhet.»
Hela Europa påverkades af Tolstoj,
d’Annunzio t. o. m., och vicomte Melchior
de Voguë hyllade honom i sin bekanta bok
»Le roman russe».
Ytterligare något som västerlandet fick
af Tolstoj var en konkret föreställning af
att allt ej var byzantinism i den grekiskt
ortodoxa ryska kyrkan. Det ligger säkert
mycken sanning i Harnacks ord: »Hos den
ryske bonden och hos det lägre
prästerskapet finnes, trots all bild- och helgon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
