Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Björnstjerne Björnson. Af John Landquist. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
JOHN LANDQUIST
åter till Stockholm öfverväldigades han
af nya intryck: att stå framför de vapen
och kläder Sveriges hjältar burit eller i
Riddarholmskyrkan framför de eröfrade
fanorna och de stora kungarnas kistor;
aldrig hade han tänkt sig »at kunne staa
saa nær en stor tids historie,» och denna
syn väckte hos honom längtan att än
en gång gå tillbaka till Norges egen
storhetstid och bringa den nära sitt folk.
När han till slut, fylld af nya
skaldedrömmar, i afskedsstunden gick ned mot
båten vid Riddarholmskajen genom den
blomsterkastande folkmassan, så trädde
plötsligt en ung flicka fram ur flocken
och räckte honom en lagerkrans! Han
stod som fastnaglad, kramade kransen
mellan sina händer och bröt plötsligt ut
nästan bryskt: hvarför hon hade gifvit
honom kransen r Flickan vardt rädd, och
de anhöriga trädde till med förklaringen
att de hade sagt åt henne »hun maatte
give den til den norske student, som
hun syntes bedst om». »Jeg satte
kransen paa min hue saa sikker, som havde
den været rækt mig i en drøm.»*
Så frigjorde en ungdomsfärd i
sommardagar den diktarlängtan, som legat
bunden och sofvande i Kristianias torra
och tryckande luft, det stora snillet,
som ej vågat ana sig själft. Hur barnslig
kan denna inspiration synas oss, som
kommit så långt bort från studentmötenas
hänförelse. Men hvilken sällsynt ren
och gripande ungdomlig oskuld ligger ej
däri! Hur sann och riktig för honom,
som blef den samfällda hänryckningens,
folksångernas och den eviga lifsvårens
skald! Han satt på talarstolens trappa;
inom kort stod han däruppe och
hördes öfver allt folket; hon gaf honom
kransen: inom ett år hade han diktat
sin ungdoms höga mästerverk. Hur
mycket skönare var ej den lagerkransen
* Bjørnson, artikler og tale H. 2, s. 137.
Hvorledes jeg blev digter.
den lilla flickan på kajen gaf åt den
hög-växta okända ynglingen än den en
Nobelfest sedan kunde beskära den åldrige
segraren! Afundsvärd allenast är den
triumfens rus att intet ännu ha gjort men
äga det stora lifvet framför och känna
bragden kalla i hjärtats slag och snillet
susa som vår och eld i ådrorna.
Det följde några utomordentligt
fruktbara år. Björnson fullföljde samtidigt
sin diktning i tvä olika former och
fantasivärldar: i fornnordiska hjälteskådespel
och moderna bondeberättelser, Mellem
Slagene, Haltehulda, Sigurd Slembe å
ena sidan, Synnøve Solbakken, Arne,
En glad gut,, efterfölj dt senare af
Fiskerjenten, Brudeslaatten m. fl. å den andra.
Hvilken klassisk plats än dessa
berättelser intaga, så har likväl den
härskande kritiken kastat en skugga på
dem, som ännu ligger kvar. För den
inbrytande realismen stodo de väsentligen
som idealiserade d. v. s. oäkta
folklifs-skildringar, och Brandes såg i dem en
modern motsvarighet till 1700-talets
herderomantik. Men ett noggrannare
studium såväl af miljön, ur hvilken de
framgingo, och Björnsons egen
utvecklingsgång som deras egen art bringar
oss att betydligt ändra denna
uppfattning. Realismen var inte något så
absolut nytt i historien som det nordiska
70- och 80-talet älskade föreställa sig,
och Björnson inte så okunnig om den
moderna, särskildt den franska
litteraturen som europeismens ensamma fyrbåk
nere i Köpenhamn under sorgset
blinkande bekräftade.
Det romantiska bondeförhärligandet
hade redan på 40-talet råkat i
misskredit i Norge, och hvad en Asbjörnsen
och andra sträfvade till var just ett
vetenskapligt noggrant, demografiskt
å-tergifvande af böndernas lif, sedvänjor
och språk. Björnson själf hade i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
