Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Björnstjerne Björnson. Af John Landquist. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
JOHN LANDQUIST
ljot Gelline. I synnerhet det förstnämnda
storslagna dramat har en ödsligt upprörd
och storms vart karaktär, som röjer att
de oväder, som dragit samman öfver
Björnsons ungdom, också varit annat än
sommarlekverk. Det är typiskt att alla
dessa dramer handla om höfdingar, inga
lyriska, ungdomsspensliga höfdingar, som
• vackla inför det svåra kallet, men
granithårda och okufliga, födda härskare,
grymma och förödande, när de stängas
från sin uppgift och biltoga irra kring
Norges haf och fjäll, men i sin viljas
anlag orubbliga och ödmjuka tjänare af
sin mission. Sigurd Slembes diktare
har visserligen haft en ärelystnad, en
härskarvilja och en känsla af stora
krafter, som gått långt öfver vanliga
mänskliga mått.
Digte og sange (1870) betecknar
afslutningen på Björnsons ungdomsperiod.
Det finnes öfverhufvud ingen nordisk
diktsamling som så bott och bor på
folkets läppar som denna och så länge
nordiskt tungomål talas, så länge skola
dessa romanser och folksånger lefva.
Björnson själf skall bli ett fjärran namn,
ett svagt eko, långt från vår tid
fram-slungadt mellan historiens berghällar, och
redan tänka de flesta, som sjungit dessa
sånger, ej mer på deras ursprung, men
själfva skola de vara alltid nära, och
hvarje släkte, som i sitt nya hem
medtagit arfvet af fädernas språk och sång,
skall i dem igenkänna lifvets eviga
ungdomssaga och det friska människohjär.
tats dolda melodi. Så är det med den
som nått det högsta: hans ära själf blir
liten därbredvid, hans namn faller bort,
men verket förblir.
Sången blir eldtungan öfver nya
hjärtan, brinner åter i skönhetens tår under
alltid unga ögons frans. Det är i det hela
det märkliga med Björnson: han
intresserar mindre som gåta, som psykologiskt
problem, vi måste stanna i glädjen han
skänker oss, tacksamheten ger ingen
plats åt nyfikenheten. Och när han
slutligen dör, så sjunker han väl hän i
hyllningsbruset af nordens folk, men det är
som om han därmed blott upplöstes i
stammen igen, hvars högburnaste tolk
han var, i historien och framtiden.
Döden blef blott som öfvergången i ett
trångt och stilla pass.
Hur har Björnson nätt denna
känslans allmängiltighet? Måhända ligger den
psykologiska grunden därtill i den stora
glädje, som sorlat på botten i hans lif,
i den seger öfver tillvarons problem han
för egen del alltjämt vunnit. Smärtan
isolerar, disharmonien och passionen,
besvikelsen och tröttheten skapa egoisten,
den själfupptagne jagbekännaren. Men
Björnson har känt fast mark under
fötterna. Glädjen gaf honom frihet och
kraft öfver till samkänsla. Där steg
icke upp för honom röken af någon inre
brand, som fördunklade och förvred
män-niskolifvet för honom och tvang honom
att återvända till de heta djupen. Den
våldsamma subjektivitetens ström gick fri
och klarnande utåt, speglande, famnande
allt folket. Han blef en stor älskare, men
han älskade och biktade ej sin egen
kärlek utan deras, som han älskade.
Han blef en lyssnare. Den blyga
Synnøve sjöng för honom sin långa kärlek,
Venevil blottade sin gränslösa
hängifvenhet och olycka — den balladen är ett
under af konst och skulle, om någon
rangordning vore möjlig bland hans
dikter, vara den första —, Prinsessan i
tornet hörde han i kvällen ropa ut all
vårens förtviflan och tyngd, men när han
såg rakt in i själen på Pigen ved
stranden och plötsligt kände henne bli så
förskräckligt glad, så ropade han själf med:
Å nej, hvad der kom för et solskinsvejr!
Och hvad allt så ungdomen har biktat
för sin diktare, det har gått till ungdo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
