Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Pojkar. Ett brottstycke. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
FREDRIK VETTER LUND
sar en liten vild, mystisk park. Men
fyrkantens andra sidor äro ej så ståtliga,
och öfver själfva ingången bor en
gammal fru med sina döttrar, som i en stor
sal ha skola för mindre och något större
barn. Den gamla frun Iår dem med
sin pekpinne att läsa eller läser bibel
och katekes med dem, och döttrarne,
som ha pincenez och modernare
uppfostran, utlära icke blott konsten att
skrifva, räkna och rita utan också litet
geografi och språklära åt de större.
Hit följes Arvid de första morgnarna
af någon hemifrån. Sedan går han själf.
I den stora ljusa salen med stort fönster
utåt planen och inåt slottsgården,
tillbringar han nu sina förmiddagar.
Jämnåriga och litet större flickor gå
här. Men de angå en egentligen inte,
fastän några af dem komma och prata
och ett par äro viktiga.
Till pojkarne däremot sällar man sig.
Skada att inte Herman är här — men
han kan allaredan läsa litet och har lärt
Arvid Kung Karl den unge hjälte
utantill. Nå, kanske får han komma sedan!
Men här är den lille pigge, som läser
bra, och hans äldre bror, det lata
rötägget som under bordet nyper de andra
i benen. Där är länge Harry, som har
för korta rockärmar och byxor och som
gärna vill slåss, och här är den lille
brune sjömansaktige pojken långt utefrån
södra vägen mot lotshyddan och
stranden . . .
— Har du några dufvor? frågar
Harry.
— Har du några kaniner? frågar den
bruna.
— Bjuder du på knäck? frågar
rötägget.
Arvid idkar emellertid ingen
kreatursskötsel och har inte knäck.
Småningom lär han läsa, skrifva,
räkna litet och rita efter metod på tjockt
velinpapper. För de stora flickorna, som
syssla med Sveriges geografi, rabblar
han upp världens största städer och
deklamerar Kung Karl den unge hjälte.
De skratta och bjuda honom på
choko-ladpraliner.
Det är omvexling och stoj och
trefnad, hvar morgon går han bort till
slottet och kommer hem på middagen
och dagen blir delad i två olika hälfter.
Och rätt hvad det är får Herman
börja i skolan, han också! Men för de
andra tala de ju aldrig om, hur de leka
för sig själfva.
Och hösten skrider ... Före jul skall
det vara ett slags examen, och Arvid
ritar sitt »examensstycke» på tjock
velin: en rad envånings trähus med snö
på taken, kanske någon fattig rysk by
under en tung vinterhimmel.
En gnistrande solig snömorgon blir
examen, och mammor och släktingar
höra på barnen. Arvids examensstycke
ligger framme. Sedan på förmiddagen
springer han hem. Därhemma är en
lycklig förkänsla af jul. Och det
fastän solen bortskymmes, när moln,
mörkare och mera grå än pä stycket, komma
fram i söder öfver kyrkan vid torget
och fördjupa skymningen. Men i dem
slumra icke åska och blixt. De äro
vinterns lugna skyar. Arvid springer ner
i porten och ser långt ut öfver hamnen
och skeppsmasterna dessa frusna, tungt
blågrå snömoln, som redan spegla all
julens stillhet och frid.
* *
Redan då Fabian gick hem till
Arvid, hände det att Arvids farmor kom
upp från sitt rum och någon vacker dag
tog alla pojkarne med sig ut. Då kunde
de ströfva långt utom staden. Gärna
gingo de öfver den gamla bukiga
träbron, morgonsolen tillmötes. Därifrån
sågo de ån mellan två ståtliga rader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
