Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Pojkar. Ett brottstycke. Af Fredrik Vetterlund - En döende kämpe. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
FREDRIK VETTER LUND
sande sydvästhimlen öfver den gamla
trädgården. De vilda svanarna, ja —
hvart foro de? Arvid minnes, hur
kvällens solskyar glidit öfver hafvet, bort,
bort, den där sommaren han var på ön.
Hur vågorna glänste! Hur
eftermiddagen då var rik och varm! Han tänker
icke dessa ord, men han känner det så.
Och han kommer att påminna sig något
helt annat, någonting just från den här
afsides platsen bakom kyrkan. Han hade
varit liten, och en härligt blå
söndagsmorgon hade han gått just här med
gamla farmor; han såg ännu för sig, hur
almarnas grenverk stått stilla mot den
klara luften. De hade haft med sig
Kille, hunden, och de hade på skämt
gömt sig för honom. Kille hade
sprungit och gnällt och letat . . . Att klockan
aldrig blef half fem!
Till sist ringer det borta i skolan;
det kommer mycket plötsligare och star-
kare än Arvid tänkt. Nu skola pojkarne
vara här! Stojet hörs. Långbenta
räk-lar börja mycket riktigt springa genom
den mörka sidogatan igen. Arvid
känner ingen, han ser efter Herman men
denne är inte med. Besvikenhet griper
honom, nu vet han att de inte träffas,
men han väntar många minuter. Springet
afstannar ånyo, det blir tyst.
Herman är inte med. Han måste
ha blifvit upptagen af något och gått
andra vägen. Den gamla kyrkogården
ligger plötsligt mörkare än nyss, och
det har med ens mulnat, det blir kväll.
Se där är lykttändaren, nu blänker
lyktan upp pä den mörka gatan och
belyser med ett matt ljussegment det gamla
bryggeriets ofantliga, mörka vägg.
Allting har med ens blifvit något helt
annat. Och Herman finns inte. Hvar
är han just nu?
Arvid springer hem.
EN DÖENDE KÄ/AFE
AF GUSTAF ULLMAN
Ingen oros vinge skymmer nu Din fred,
djup och blank, som haf i stiltje, skådar
tårlös blick från blodad klippa ned
i den dal, hvars svalka döden bådar.
Väl Ditt stumma anlet bittra tecken bär
af den köld, som bränner, af den storm, som skär,
men dess själ om stolt försoning talar;
gråter ej, och icke ler,
blott förtroget klar mot evigheten ser, —
medan solen dalar. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
