Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Stockholms musiklif. Vårsäsongen 1910. Af Andreas Hallén. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOCKHOLMS MUSIKLIF
323
vinnelighet. Heidenstam har i sina
berättelser »Svenskarna och deras höfdingar»
på ett originellt sätt tecknat denna sagotyp,
som sedan han förlorat tron på sin egen
kraft helt gaf sig åt Olov Haraldson och
stupade med denne i slaget vid Stiklastad
i kampen mot den norska bondehären.
Och berättelsens slutkläm ligger i maningen:
»Ni män, som bo därnere i byarna eller
skogarna, gårdsmän och ödemarksmän! Så
länge ni lita till egen kraft, går det er bäst».
Björnstjerne Björnson berättar i sin dikt
»Arnljot Gelline» om den fredlöse
jämtländske stigmannen, som stolt om sig själf
säger: »Ingen lever, som ej vil lyde
Arn-ljots lov; kraften kan true, kraften kan
trylle». Försmådd kärlek drifver honom
till vilda färder på haf och land. När
han blifvit trött och längtar efter slutet,
visar en drömsyn honom vägen till Olov
Haraldson:
Hen over den så han lysende skride,
foran med klokker, efter med sange,
hellige mæn og hvide små-börn,
bærende kors og blus og kranse;
derefter hær-mæn, höje, hærdede,
bærende banner, våben, hær-skjold;
og i den innerste ring der så han
klar på en mælke-hvifl ganger kongen —
foran ham korset, om ham skalderne,
hæren endelöst efter».
Och så drager han till Olov Haraldson,
Norges konge:
»han var dette; — ham vil jeg kåre!
Han har mer æn sin egen styrke,
höjere mål, æn jeg har funnet;
ham må jeg finné»,
och går sitt öde till mötes.
Petersoii-Berger har behandlat
sagostoffet i form af taldrama på prosa och har först
tänkt sig handlingen beledsagad af musik
med fixering af vissa stämningsmoment.
Det hade varit klokast om han fasthållit
vid detta första uppslag, ty hans Arnljot
är hjälten i ett idédrama och för att
förtydliga dess innersta bärande tankar
erfordras först och främst att diktionen så
fram-häfves, att intet ord går förloradt eller
lösryckes ur sitt sammanhang. Såsom
taldrama betraktadt stödjer han sig visserligen
på Björnstjernes dikt, påtagligast i andra
aktens drömsyn och tredje aktens första
scener, men karaktärsskildringen är
väsent-igt olika. Hans Arnljot är en brådsint
ung viking, snar till vrede, men mest
framhålles det svärmiska och grubblande sinne-
Fot. Almberg & Preinitz.
W. PETERSON-BERGER.
laget och en kraftförslöande sorgbundenhet.
På sina vikingafärder har han en gång
träffat en grekisk ensamsittare och af honom
fått höra de kristliga orden: »Tillgif din
fiende — älska din ovän», och de ha
ofrivilligt fastnat i hans minne, alltmer under
motgångens dagar sugit sig in i hans tankar
och börjat förkväfva tron på den egna
kraften. Då söker han en ny tro, och det
blir Olov som han vill lita till. Sårad och
döende erinrar han sig ännu några ord af
den gamle ensamsittaren: »Himmelriket är
i dig själf» och säger så till Gunhild, sin
återfunna ungdomsbrud: » Tron på Krist
och tron på min egen kraft äro ett.
Mina vapen miste sin kraft i den stund,
jag ej trodde på min kraft. Är ej detta
dödens vittnesbörd för min tro»?
Sensmoralen är således ändå den egna
kraftens förhärligande, en godtycklig
spekulativ kompromiss med kristendomen byggd
på Nietzscheansk grund.
Sådana »fördjupningar» tyckas vara
egendomliga för Peterson-Bergers dramer, och
i hans nästföregående verk »Ran» får man
följande gåta att tyda: »Du,
jordevandringens lysande lust, dess lurande fara, dess
eggande fröjd! Vi älskade dig i vår
svaghet, vi älskade dig i vårt trots! Ty en
afbild du är, fast flyktig och vrång, af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
