Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
CARL G. LAURIN
ne blinkar litet vänligt mot alkoholen. Eljest
vore han någon sorts hemsk nihilist inom det
materiella, ty hvarken bageriet eller Idas
friska mun sätta honom i affekt. Spelet
var bra öfver lag. Svennberg träffade det
obehagliga i den stora ojästa degklimpen
Ybeck, Ida, den söta fru Pauline Brunius,
hade säkert rådt på bagaren, om hon bara
fått för författaren, och fru Constance
Byström roade mig grundligt med sitt på
kornet träffade laisser-aller som fru Sofi Unæus.
Det var helt enkelt en af de trefligaste
och mest lifsbejakande fyllkajor jag sett.
Den bergtagna af Ernst Ahlgren och
Axel Lundegård fick ej den framgång
skådespelet förtjänade.
» Wenn zwei dasselbe thun so ist es nicht
dasselbe», lyder ett ordspråk som har en
djup sanning.
Af människor, som träffas af det
religiösa eller det erotiska mysteriet få somliga
det smärtsamma, andra det lyckofyllda
momentet mest betonadt. Till dem som hade
själfplågandet genomgående i hela sitt väsen
hörde detta styckes hjältinna, och vid den
koncentrering af personligheten, som
kärleken medför, kom detta drag fram hos
henne med lifsfarlig styrka. Man har under
senare tider ifrigt behandlat frågan om
nyckelromaners och nyckelpjäsers berättigande.
I det föreliggande fallet kan man ej
rikta någon förebråelse mot den aktade
författare, hvars namn äfven denna gång
står bredvid denna författarinnas, hvilkens
litteräre testamentsexekutör han varit, och
hvars önskningar han sökt i möjligaste grad
respektera.
Pinsamt blir det väl alltid att med
genomskinlig förklädnad, som hon gjorde i
detta fall, draga de intimaste saker fram
för en allmänhet, hvilken från sin säkra
åskådareplats partiskt och tvärsäkert
be-dömmer den upprörande tvekamp, som två
älskande kämpa med hvarandra, en
allmänhet, som njuter af att den ene far den
andre på knä, och som småler åt offrets
hjälplöshet. Ibland finnes det väl, och det
var kanske fallet här, en ifver att draga
sin sak under allmänhetens domvärjo med
någon sorts naiv tro på publikens rättvisa.
Den känsla man erfor vid åskådandet af
stycket var ett verkligt medlidande med
båda parterna, både med käranden och
svaranden, om man får använda detta ord om
den, som hvarken får eller kan svara. Han
får finna sig i att hans anklagare lägger
orden i hans mun och låta sig nöja med
att en lidelsefull, begåfvad, hysterisk kvinna
med själfmordsmani från barndomen
testamenterar roman- och biografifragment
samt dramatiska utkast, där han mer än
tjugo år efter hennes död göres högtidligen
ansvarig för något som väl rättast bör
kallas en olycka.
»De snabba rösterna som hjärtan mäta»
ha här inga förutsättningar att afge ett
rättvist votum.
Halfvetskapen om den verkliga
händelsen, som ligger bakom skådespelet,
förrycker helt och hållet det litterära dömandet.
Är detta sanning? Är det diktadt? Är
pjäsen posthum eller att betrakta som ny?
Förtjänsten af att vara skrifven med
hjärteblod kan ej frånkännas den och har
naturligtvis sitt stora värde. Men är det så
säkert att en dödsdömd, som med sitt blod
och en trästicka skrifver några rader,
frambringar något mera uppskakande än en
person i normala omständigheter tned
vanligt bläck? Jag tror det ej. Hur som helst,
något rörande blir det alltid med det i
verklig ångest skrifna dokumentet.
Trots de två författarnamnen får man
väl ta det hela som en enhet, ett verk af
en sällsynt ärlig ande, som tärdes och
förbrändes af sin egen låga.
Hade ej den starka åttiotalsstämningen
bort föranleda regissören till att ge stycket
i dräkter och interiörer ett klart och
tydligt tidsdrag från detta nu så förtalade
årtionde, som i alla fall redan är historiskt?
Hjältinnan spelades af fru Bosse, men
med »trop de galbe», som fransmännen säga,
då en atmosfär af elegant dam omger en
socialt något enklare kvinnlig företeelse.
Jag är full beredd på att höra att jag
misstagit mig, men hade det ej varit mera
mänskligt rörande att se en trots de nya
försöken mindre väl klädd, ej fullt så välvuxen
medelålders kvinna, men försedd med en
lidelse, som ryckte med sig ärke-, riks-, ja
planetariske kurtisören Gustave Alland?
Den förtjusande skådespelerskan hade
»de fel, som höra till hennes förtjänster»,
d. v. s. hon var något för bedårande. Allt
på sin rätta plats. Ibland hade hon dock
tonfall af nöd och förtviflan, som gingo
till hjärtat.
Allands roll är den mest misslyckade i
pjäsen med ej så litet af romanschablon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
