Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
32 7
Han var enormt stor som bildhuggare och
mycket liten som människa. Det var ej
herr Hanssons fel att denne semitiske
syndabock ej blef vidare behaglig. Belastad med
alla öfverträdelser och synder, kan man ej
rimligtvis också se älskvärd ut.
En biroll hade alldeles förträffligt
utbildats af fru Brunius. Den var den unga
konstnärinnan Erna Walldén, en
skandinavisk typ i gång, dräkt och hållning, med
något äkta och kärnfullt, som man får
hoppas vara typiskt för svenska
konstnär-innor.
Det psykologiskt och litteraturhistoriskt
intressanta skådespelet var väl vardt att ses,
och om också Ernst Ahlgren verkade något
gengångare och publiken kanske tyckte
sig ha offrat nog af medlidande åt hennes
sorger, så kände man sig dock gripen af
den olyckligas öde, vare sig nu hon dog
vilse i världen, sedan hon varit bergtagen
hos trollet, eller att hon, då hon en gång
gett allt, liksom Jairi dotter
låter sitt sår förrinna
gitter ej sitta och spinna
arbetssystrar bland er.
Den nye chefen för dramatiska teatern
har på konkurrentteatern fått uppförda två
pjäser, som haft framgång.
Lustspelet Kärlekens krokvägar har
gifvits för åtskilliga år sedan, men är nu
om-arbetadt.
Salomo grubblade som bekant på och
häpnade öfver den påhittighet, hvarmed en
ung man fann sin väg till ena pigo. Här
gäller saken den medelålders major Ollvons
friarestig till en af de unga änkor, som
Paulus beskrifver »löpande omkring i husen,
pratsjuka, beställsamma, talande det som
icke är tillbörligt», och om hvilka han
förståndigt resumerar sitt slutomdöme i att de
skola gifta sig och föda barn.
Man är ej bortskämd då det gäller
svenska lustspel. Här har man emellertid ett
som icke verkar lokaliseradt utan som
affischen angifver svensk badort, där man
pratar strunt på vårt eget vis. Stycket
spelades förträffligt. Ingen kan sucka och sörja
så mondänt som fru Fahlman. I sucken
njuter fru Drake på en gång af den
omgifvande världens dålighet och sin egen
förträfflighet. Hennes svärdotter, fru Bosse,
var verkligen till den grad näpen som ung
änka, att det hade varit otillständigt ur
rashygienisk synpunkt att förbli ogift.
Huruvida hon sedan gjorde rätt i att ta
011 von, herr Bæckström, är ej lätt att säga,
men nog spelade han bäst.
Alldeles ny var Karlavag?ien, en
enaktare af en sort som vi önska få många af.
Att det skall vara så svårt att nå fram till
sitt eget! I måleriet, i romanen, i lyriken
ha vi gjort det, i dramatiken finnes det
blott ett par ansatser. »Karlavagnen» är
rent svensk, en doft som af nyslaget hö,
en stämning af den solida trefnad, som
kan finnas på ett svenskt landtgods, där
allt frodas i en atmosfär af patriarkalisk
välvilja, allt detta utgör grundtonen i
»Karlavagnen». Och hvilken karaktär af
svenskhet låg det ej också öfver minnena från
den demokratiska samvaron vid
universitetet! Studentföreningen Karlavagnen träffas
på det gästfria Regna, där värden med
öppna armar och öppen taffel tar emot
sina kamrater. Samtidigt och tillfälligtvis
anländer luffaren Esaias, herr Svennberg,
och visar sig vara kamratkretsens
förolyckade geni. Det mottagande han röner ger
de olika kamraterna tillfälle att visa sina
mer eller mindre mänskliga sidor. Esaias
hade kanske bland sina gamla kamrater
bort tappa bort något af kolingstagen och
blommat och lyst med infall och vitsar som
förr på Flustret och Grindstugan. Nu blef
denne »farende Svend» litet för mycket
buse i ton och sätt. Förtjusande var
slutscenen, där Esaias ger sig af från friden
och tvånget ut till friheten, som han
beskrifver med en öfvertygelse, som förträffligt
tolkades af herr Svennberg. Esaias hade
i ben och sinnen samma oro som den lilla
danslystna herrgårdsfröken han talade med,
och detta kan bli riskabelt för folk af en
viss ålder. Det går an för sådana som
kunna bli skalder, somliga få nöja sig med att
bli hvad vår opoetiska tid kallar luffare.
Örnarne är ett mycket godt namn på
ett skådespel. Vissa påstå att namnet är
det svåraste att hitta på, då det gäller att
göra en tafla, en roman eller ett drama.
Här har författaren, Ernst Didring,
lyckats bäst med namnet. Själfva pjäsen kan
knappast jämföras med »Högt spel» men
lär vara mera värdefull än »Valuta.»
Det är en förskräcklig sak med den
antinationella anarkismen, men kan man ej
gå litet för långt äfven i fosterländskhetr
Den öfversvallande välvilja, som visas alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
