Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 CARL G. LAURIN
svenska original af kritiken, kan ej vara
fullt värdig. Det är visserligen sant, att
vi behöfva svensk dramatik, men det är
egentligen bra svensk dramatik vi längta
efter. En nuvarande svensk dramatiker kan
väl ej fordra en betygsättning efter samma
milda grunder som på en kunglig höghets
examen — i forna tider. »Örnarne» var
emellertid en verklig succés både hos
publik och kritik.
Handlingen försiggår »i en hufvudstad»,
som alldeles säkert ej kan vara Sveriges.
Statsministern, herr Svennberg, är lyckligt
gift och står, då pjäsen börjar, på lifvets
middagshöjd i alla afseenden. Hans
förslag till en författningsrevision tyckes i
landet ha framkallat »nationell samling».
Då kommer det under en strejk till en
blodig sammanstötning mellan massan och
polisen. En kvinna dödas af en polis, och
konstapeln nedgöres omedelbart af en
bredvid stående ung anarkist. Denne dömes
till döden, och excellensen vill
egendomligt nog att denna hårda dom skall
skall gå i fullbordan. Vid denna punkt i
handlingen går ridån upp till första akten.
Då uppställer författaren följande konflikt,
Det visar sig att anarkisten är oäkta son
till statsministern, och denne resonnerar
på följande sätt: blir det kändt att jag är
anarkistens far, måste jag afgå, och, tillägger
han med den själföfverskattning vi kanske
alla lida af, då blir naturligtvis ej den af
hela landet önskade författningsrevisionen
af. Att som onaturlig fader stadfästa
dödsdomen öfver min naturlige son kan jag ej
gå med på, men nåd vill den obstinate
ynglingen hvarken begära eller mottaga.
Med åsidosättande af vanliga penitentiära
former hämtas brottslingen kl. 2 på natten
till statsministerns bostad, och här blir
excellensen så upprörd vid tanken på denna
orimliga konflikt, att han gör ett lyckligtvis
förhindradt försök att hoppa ut genom
fönstret. Under ropet »Detta ville du göra
för mig» hoppar den trotsige, nu till en
mildare världsåskådning omvände ynglingen
ned på gatan och krossas mot stenläggningen.
Man lämnade teatern med en otreflig
tomhetskänsla. En viss spänning
framkallades genom väntan på själfmordet, liksom
nervösa personer få hjärtklappning, då de
på teatern vänta på ett skott, men i sin
helhet var styckets uppränning omöjlig, och
dialogen verkade pinsamt krystad. Låt
vara att ingen psykologisk logik fanns i
skådespelet, men det saknade ej en viss
teknisk logik, ett sammanhang för hvilket
vi med bra svenska originalpjäser
sannerligen ej bortskämda åskådare voro
tacksamma. Ett värdigt drag var att all sorts
politisk tendens var utesluten. Det fanns
inga försök att knipa några applåder
hvarken från höger eller från vänster.
Herr Svennberg gjorde allt sotn kunde
begäras af statsministern, och herr Wingård var
som anarkist tillräckligt energisk och
hat-full. Men hvarför skådespelet fått det
ståtliga namnet »Örnarna» kunde jag hvarken af
dem eller någon annan fä förklaring på.
Man måste beklaga sådana, som ej fått se
Tokiga Amelie af Emil Norlander. Jag
läste en gång i en skotsk bokrecension att
en hederlig man kunde skrattande
genomläsa hela boken utan att blygas öfver sitt
löje. Vare sig nu att min hederlighet är
skral eller att revyn var tillräckligt både
hederlig och rolig, men jag erkänner utan
ringaste blygsel att jag verkligen skrattade
hela tiden. Mest bidrog väl det
tempera-mentsfyllda spelet. Hushållerskan fröken
Fagerlund, fru Textorius, med sitt lifsjubel
bör påpekas, men den reellaste njutningen
gaf Kalle Ledig, herr Sonnander, och
Tjo-lanta Trogen, fru Wahlgren. Med måttfulla,
inom sin art distinguerade kolingsåthäfvor
rörde sig Kalle, och Tjolantas exuberanta
hängifvenhet och af Terpsikore besatta, i
bostontakt vaggande gestalt tröstade en
öfver mycket af det oäkta, som man nu,
gudi klagadt, möter både i societetslifvet,
politiken och konsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>