Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Dafne. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
jane gernandt-claine
ingenting att betala dem med, och de
ville ingen betalning ha. De begärde
bara att få plundra sta’n en enda timma
nu, när det blir riktigt mörkt. . . Och
det lofvade han dem — som belöning. . .
»Han», upprepade fru Calliope. Hon
var blek som döden, det var Cadir bey
hon tänkte på. Och efter ett ögonblick
hviskade hon: »Eudoxia, det ligger en
olycka i luften.»
»Vare hon välsignad, om hon
kommer ensam», genmälde den gamla
alba-nesiskan. »Såg han dig nyss?»
Calliope darrade från hufvud till
fötter: »Ja», sade hon. »Och hvilken man
som ser på en kvinna att begära henne
han har redan —»
»Olyckliga», afbröt den andra. »Var
tyst. .. Hur kunde du... låta det komma
så långt?»
»Hur jag kunde?» sporde den unga
kvinnan med rösten kväfd af skräck.
»Rår jag för att han märkte mig vid
intåget eller borta vid fästningsvallarna
kanske? Rår jag för att —»
»Att du är vacker som en himmelens
ängel», mumlade trotjänarinnan. »Nej,
mitt hjärta, nej. . . Och om han skickar
hit sina albaneser och låter dem plundra
och storma huset, så finns det bara
kvinnor här — att försvara dig.»
»Men jag kan gå och gömma mig»,
ljöd en dödstyst hviskning, »gömma
mig.»
»Tills de — söka rätt på dig»,
fullföljde den gamla Eudoxia, men i det
ögonblick hon talade, sträckte hon ut
händerna och lyfte den unga änkans
sviktande gestalt på sina armar och bar
henne bort till divanen under ord så
öfverströmmande af ömhet och musik
som om hon lekt på en harpa. Arbete
och möda hade krossat henne i år, då
Västerlandets kvinnor ännu äro unga,
men hon hade varit Calliopes amma
och älskade henne mer än hon kanhända
älskat sitt eget döda barn. När hon
lät de starka känslornas flodvåg strömma
igenom sitt hjärta, lyste det stränga
ansiktet upp af spåren efter en förgången
skönhet med många väl begrafda
hemligheters skälfning öfver dragen och
snabba glimtar af uppflammande och
förbränning i blickens dunkel.
»Röfva dig få de inte», hviskade hon
sakta lugnande. »Du ska ligga stilla och
hvila dig, kyria, medan jag går och
gör i ordning badet. .. Det blir inte
för dig.»
* *
»Kyria är sjuk däruppe, sjuk ja»,
var det första mor Eudoxia sade, när
hon steg ned i köket och nickade till
Dafne med en packe kläder öfver armen.
Det fanns en broderad jacka, en kjol,
ett lifstycke och tilt och med en stor
svart kappa, ty kyria Calliope hade fatt
det infallet att hon ville pröfva allt detta
på en lefvande docka, men dessförinnan
skulle flickungen taga sig ett bad, och
den gamla fyllde karet med egna
händer och satte sig sedan att betrakta den
slanka jungfrulighet, som skänkte flickans
gestalt dess blyga kyskhet, när hon steg
ned i vattnet, som framför allt icke fick
vara för varmt.
En stund låg Dafne med slutna ögon,
men hon såg mor Eudoxias blick
igenom mörkret: »Ni ser så besynnerligt
på mig», sade hon, »hvad är det ni
tänker på?»
»På dig», svarade den gamla, »bara
på dig. Talar man till dig, glömmer
du att svara; du blir röd och hvit för
ingenting, och som du nu sitter där i
badkaret, är du blek som ett lärft, men
dina ögon sluka både hus och gata,
ja, det säger jag. De gå längre än du
själf någonsin varit, de längta och ropa
och bli så förtärande sorgefulla att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
